Sju månader, fem världsdelar, sexton länder och många fler städer senare befinner vi oss på resans sista anhalt; Natal.
Natal är en charterort där främst Brazilianare spenderar sina lediga dagar på stranden.
Konstigt nog är det ingen vacker ort. Husen ser ut som man kan tänka sig att Miami såg ut år 1975 och det vilar något förfallet över staden. Det är lite för mycket skräp längs gatorna och lite för många ödetomter för att man kan kalla det trivsamt.
Men stränderna är fantastiska med ett alldeles lagom varmt hav som kastar in alldeles lagom stora vågor på en, här går dagens timmar långsamt förbi under solen. Det finns gott om strandstolar att hyra och man behöver inte mer än att fånga en försäljares blick för att få en kyld kokosnöt eller en Capirinha i handen.
Med andra ord kan man säga att det inte direkt går någon nöd på oss dessa sista dagar.

Dessa sju månader har flugit förbi och när man tänker tillbaka kan jag inte fatta att vi har lyckats ta oss hela denna vägen. Så många mil, så många timmar. Eller att vi har gjort allt det vi har upplevt.
Det är med motvilliga steg vi kommer att gå ombord på planet för att landa i ett januarikallt Sverige där vardagens plikter och livets realiteter väntar, för ärligt talat så lockar det inte alls.

The World tour is over.

Corripe Cervisiam, mina vänner. Och tack alla ni som har följt oss.

Amazonfloden börjar någonstans långt inne i djunglerna i tusentals småfloder som tillsammans bildar denna jätteflod. Men därifrån kan man inte börja åka på den, utan man får börja i den pyttelilla gränsstaden Tabatinga.

I fyra dagar och tre nätter befann vi oss på den lilla flodbåten Voyager III. Detta lilla skepp hade sina glansdagar, gissningsvis, någongång på 70-talet och vid första anblick tvivlade man en aning på dess sjöduglighet, men flöt gjorde den även om den inte direkt var en fröjd för ögat.

      

På båten finns inte så mycket att göra. Man tittar ut på en utsikt som består av en lerig flod och en grön strandkant med träd. Mil efter mil, timme efter timme.
Man sover i hängmattor. Det tar lite tid att vänja sig att sova i en hängmatta, för ligger man rakt i dem, som en ostbåge om ni förstår, så ligger ens fötter en bit upp och man får kramp i vaderna efter ett tag. Utan man lär sig att ligga på snedden i mattan, så att man ligger horisontellt. Då är det faktiskt ganska så bekvämt och helt sovdugligt.
Däcket där alla ligger i sina hängmattor såg ut som en kokong-koloni med färgglada puppor. Det var helt vansinnig hur många hängmattor det gick att få in. Man låg under, över, bakom och bredvid människor i alla vinklar och nivåer. Jag låg inklämd mellan Mattias och en barnfamilj som bla. bestod av en 6 måns bebis som stirrade med en förfärad min på mitt bleka ansikte och vars morfar låg bredvid mig med sina lurviga fötter alldeles för nära. Gång på gång tittade jag upp från min bok och fann en gul nagel omgiven av svart lurv en decimeter från mitt ansikte. Eftersom det kan uppfattas som oartigt att skrika hysteriskt och slåss fick jag snabbt vända på mig, blunda och tänka lyckliga tankar.
Och det var inte bara fötter som kunde få en att vilja hoppa över bord.
Insekterna.
Stora som knutna nävar krälade det omkring svarta skalbaggar över hela båten. Man kunde vakna av att något bet en, eller kröp på en och när man kände efter trodde man det var en sköldpadda som letat sig upp på däck.
Vidriga odjurs kräk. Överallt surrade, kröp eller flög dem. And you cant hide.

Men det har minsann varit en upplevelse att glida fram längs denna mytomspunna flod och se delfiner leka i vattnet. Små byar mitt ute i ingenstans och fantasins lek om vad som gömde sig inne i djungeln. Stort, blött och mäktigt.
Aaaamazonfloden.

      

Vi kom fram till Manaus som är en miljonstad som ligger nästan helt isolerat i djungel. Det finns knappt några vägar harifrån och inga alls söder ut i landet. Vi hade tänkt att vi skulle fortsätta vår resa längs floden hela vägen till Belem, men lite otur, julfirande brasilianare och 101 andra saker gjorde att vi helt fick tänka om och boka ett flyg härifran direkt till Natal. Denna flygbiljett hade ungefär samma inverkan på vår budget som en kanonkula skulle ha på en vinthund och vi får tillbringa julafton med bland annat en fyra timmars mellanladdning, i Sao Paolo. Jag vet inte hur insatta ni är i Brasiliens geografi, men att mellanlanda i Sao Paolo för att ta sig till Natal är som att mellanlanda på Island för att åka till Moskva. Helt dumt, alltså.
Men har man inga val får man ta det val man har, eller vad man ska säga.
Ibland skiter det sig liksom lite grann, men det är inget man ska hänga alltfor mycket läpp över.

Idag har vi firat Mattias med glass till frukost och annat födelsedagsaktigt. Vi ska fortsatta dagen med lite flodfisk och capirinha eller vad nu min medelålders lilla älskling behagar.

Vi hoppas att ni alla får en alldeles underbar jul därhemma och att ni sparar lite julmat till oss!

Colombiabilder finns nu upplagda i fotoalbumet.

För att ta sig till Ciudad Perdida får man börja med att åka bil ca. 2 timmar utanför Santa Marta. Därefter får man byta fordon till en fyrhjulsdriven bil och bege sig ut på en helt absurd väg, bara den åkturen är en saga för sig.
Man kommer sen fram till den lilla byn Machete och därifrån får man sedan vandra.

Det tog fem dagar att ta sig fram och tillbaka och nu i efterhand är jag förvånad (och tacksam) att ingen av oss dog på vägen, eller ens bröt ett ben.
Man är blöt precis hela tiden, antingen av blod, svett, tårar eller regn, flod eller lervatten. Redan efter första dagen var skorna helt genomblöta och det var bara att trampa på i dem de resterande fyra dagarna, för inget torkar ute i regnskogen.
Myggen fullkomligt äter upp en och trots massiva mängder insektsmedel är det en kamp man inte kan vinna.
Vägen går brant uppför och brant nedför och var de inte sten så var det lera. Vi har fått krypa på alla fyra i leriga sluttningar, vi har hasat oss fram på våta stenhällar i vattenfall, vi har åkt någon form av linbana över en forsande flod. Vi har vandrat genom floder upp till midjan och när regnet börjar falla, vilket det gör varje dag, förvandlas stigarna till leriga vattenfall.
Vi har gått i mörker och vi har ramlat. Vi har krälat, hoppat och balanserat. Allt detta med all packing på ryggen.
Maten har varit dålig och vattnet har varit smutsigt. Jag har ramlat i en flod, gått in i en stock och blivit puttad in i buskarna av en åsna, men inget gav några större skador.
Skavsaren däremot är inte att leka med och fötterna gör så ont att man inte vill stå upp.
Det har varit rent överjävligt. Det har gjort så ont och det har varit bitvis otäckt, för vissa delar av trekken har varit rent farliga.

      

Men vi har också fått se helt fantastiska saker.
Ciudad Perdida är ca 1000 är gammal och används fortfarande som en helig plats av indianstammarna som bor i området. Dessa indianer har valt att leva på traditionellt vis och många av dem kommer aldrig ner från bergen och en del har aldrig varit inne i civilisationen. När man vandrar och möter någon av dessa indianer är det som om man har kastats in i en annan värld, långt bak i tiden. Unika, uråldriga, vilda.
Ett minne som kommer finns med mig resten av livet är när jag kommer ut ur regnskogen och upp på en äng med högt gräs. Dimman ligger tät och jag ser inte långt framför mig. Jag tror att jag är helt ensam, men så hör jag ett barn skratta och ut ur dimman uppenbarar sig tre indianbarn som tittar på mig. Som spöklika, uråldriga väsen står de där och betraktar mig med dimman bakom och runt sig. En helt fantastisk syn som känns som om jag har drömt den.
Indianerna tycker inte om strömmen med turister som går genom deras mark och besöker deras heliga stad och man får inte ta kort på dem. En turist tog kort på en indianpojke fast att han sa nej, och då tog han fram slangbellan och sköt han henne med en nöt i huvudet. Även om man försöker visa respekt för indianfolken så känns det som om man inkräktar på deras område.

      

Naturen är fantastiskt och vi har sett otaliga djur, bla. gigantiska spindlar, vi har klappat en död orm (hur ofta får man chans att klappa en giftorm?) och vi har haft papegojornas sång som bakgrundsmusik. Djungeln är vacker och brutal och när man befinner sig i dess grepp är man inte mer än en myra som bara kan hoppas på att de högre makterna skall vara på ens sida.

Själva Ciudad Perdida är bara ruiner numera, men ruinerna är ganska stora och ligger gömda bland träden. Sista biten upp till staden består av 1200 smala, hala små trappsteg, så man är rätt glad när man kommit upp. Väl uppe i ruinen kan man ta sig uppför i dess platåer och var man än tittar hittar man någon ny del att utforska. Ovanför Ciudad Perdida har militären en utpost och när vi kom dit kom de fram och frågade om vi hade någon läkare med oss. Det hade vi, två till och med. En av militärerna hade haft av en bit av ett finger, så Mattias och den andra fick försöka laga honom bäst de kunde.

      

Detta har varit ett riktigt äventyr och vi har varit så djupt inne och i djungeln att jag bitvis tvivlade på att vi någonsin skulle komma ur den.
Det har varit vidrigt och fantastiskt och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att göra om det.

Vi är (fortfarande) kvar i den lilla fiskebyn Taganga där det inte finns något mer att göra än att bara ta det väldigt, väldigt lugnt. Taganga ligger strax utanför staden Santa Marta som är en turistort för främst den inhemska befolkningen. Taganga är en sömnig liten ort som av någon oförklarlig anledning har blivit mycket populär bland backpackers och andra resanden. Vi kan inte riktigt förstå vad det är som lockar alla, men vi är rätt nöjda med tempot här och har i princip bara förflyttat oss mellan hängmattan, baren och sängen de senaste dagarna.

      

Men det ska bli ändrig på detta dekadenta slapperi alldeles snart då vi ska bege oss ut på en djungelvandring i fem dagar. Vi ska ta oss till Ciudad Perdida - den försvunna staden.
Det finns bara ett enda sätt att ta sig dit och det är att strap on the walking boots och vandra igenom djungeln.
Det är väldigt varmt och fuktigt här och myggen tar alla chanser de får att ta en mumsbit av en. Vägen kommer att gå djupt in i djungeln och man måste ta sig över vattendrag som räcker en upp till midjan och sömnen kommer vi att få inhämta hängandes i hängmattor med djungelns alla nattljud som kuliss.
Det är alltså ingen söndagspromenad vi ska ut på.
Detta ska bli sådar oförskämt skoj (hoppas jag) och förmodligen extremt svettigt. Men jag är galet pepp på det, som en galopphäst innan startsignalen går och luckorna öppnas, trampandes på stället med näsborrarna fladdrandes och musklerna på spänn.

Vi ska förflytta oss in till Santa Marta innan vi ger oss iväg för att fylla på med vattenreningstabletter, myggmedel och annat smått och gott som kan öka vara överlevnadschanser där ute i vildmarken.

Hasta luego, mina vänner.

Colombia styrdes länge av olika narkotikakarteller och paramilitärer vilket har gjort att det är inte alltför lång tid sedan landet inte gick att besöka, i alla fall inte att resa runt i. FARC och Medellinkartellen är väl de kändaste av dessa grupper, kanske för att de var (är) de mest brutala. Detta gör att delar av Colombia fortfarande är rätt o-turistiga och oexploaterade. Colombia har ett fantastiskt klimat och den karibiska kusten är ett paradis för dykare, solbadare och annat löst folk. Så turismen har kickat igång och är på framfart.

Men i Colombia är det inte bara solen som kan locka.
Staden Medellin var hemort för Medellinkartellen med Pablo Escobar som ledare och ansiktet utåt. Han har blivit en ikon för kokainhandel världen över och är en av världens mest kända kriminella personer. Det var på 1980-talet Pablo Escobar i praktiken blev en av de mäktigaste männen i Colombia och han styrde sin kartell med järnhand. Medellinkartellen låg i strid med Calikartellen och detta i ett nästan fullskaligt krig. I början av 1990-talet var den troligaste dödsorsaken för en man i Medellin var att bli skjuten. Medellin var en krigszon där ett människoliv inte var mer värt än kulan som skulle släcka det.

      

Pablo Escobar spökar fortfarande i Medellin nästan 20 år efter sin död och självklart kan man ta en guidad Pablo-tour när man är där.
Man åker runt i en liten buss och tittar på byggnader Pablo Escobar bodde i, som han byggde eller arbetade i. Man tittar på det lilla huset där han gömde sig sina sista dagar och där han slutligen fick kasta in handduken i ett kulregn på ett terasstak.
Man avslutar turen med att besöka hans grav. Det är inne bland Medellins ungdomar att gå till hans grav och snorta kokain från hans gravsten. En ganska absurd form av hyllning.
Vår gudie berättade att när hon växte upp gick ingen ut på restauranger och sådana saker pga. rädslan att hamna i korselden. Hon berättade att när de lekte på skolgården brukade de skoja om stadens våld. "Vad önskar sig Escobars dotter i julklapp?" "En barbie-bilbomb."
Pablo Escobar satte inte bara sin prägel på den världsomspännande kokainhandeln, Colombia som nation och blev the poster-boy för organiserat våld världen över. Han förändrade också Colombias fauna på så sätt av att han lät köpa in flodhästar som sedan släpptes ut och förökade sig i det vilda.

Det sägs att Medellin skall vara nästan helt säkert att resa i idag, men vi köper inte riktigt det. För det är inte mer än 10 år sedan staden inte gick att besöka och de personer som fanns där då, finns där nu. Inget kan förandras så fort och trampar man utanför de finare områdena skall man vara väldigt försiktig.
Men att Colombia har varit detta laglösa land är svårt att tro när man åker runt där idag. Visst ser man fattigdom och ordet "kokain" syns och hörs mer än vad det gör i andra länder. Men det är väl inte så konstigt med tanke på att Colombia är den största producenten av kokain i världen idag. Colombianerna är trevliga och det känns minst lika säkert som i andra länder här i sydamerika.

Efter vårt besök i kokain-huvudstaden begav vi oss till Cartagena. Där spöregnade det i två dagar plus att vi bodde på ett hotell där vi hade en tv med en kanal som visade amerikanska komediserier 24/7. Vi fick även en inneboende på vårt rum i form av en extremt fet katt. Det blev lite mer The Big Bang Theory och Friends för min och kattens del än vad det blev att titta på gamla byggnader och sånt tillsammans med Mattias. Men jag menar, tv är ju också en del av landets kultur och vem kan mostå sällskapet av en kurrande hårboll.

      

När Mattias hade tröttnat på Cartagena och jag inte fick titta mer på tv så begav vi oss några mil upp längs kusten till Santa Marta och den lilla fiskebyn Taganga. Här är det 32 grader i skuggan, mangosarna är mogna, hundarna söta och ölen är välkyld. Med andra ord så vi trivs rätt bra här för tillfället och har inga direkta planer på att förflytta oss inom det närmaste.

Vi har åkt så mycket buss nu att vi har liggsår på skinkorna.

Lyssna bara:
Vi börjar med att ta en nattbuss från Quito till staden Tulcan, som tog ca 5 timmar. Därifrån taxi till gränsen där man får spatsera över. Ny taxi till staden Ipiales, nu på Colombiansk mark. Därifrån nattbuss till staden Cali på ca 12 tim.
Vi lämnar väskorna på busstationen och beger oss ut i Calis galna centrum. Cali är in your face och påminner om asien med sitt virrvarr av gatuförsäljare, bilar och alla ljud. En dag i Cali räckte gott och väl.
Från Cali tar vi nattbussen till Bogota som visar sig ta 20 timmar då den vanliga vägen har spolats bort, eller ramlat ner eller vad de nu sa, vi måste i alla fall köra en omväg på ca 10 tim...

Och visst är det väl så att man kan luta sig tillbaka och sova på nattbussar? Snarka behagligt tills man kommit fram till slutstationen.
Hoho... I wish, I wish.
Nu är det så att i Colombia har man en förkärlek för ljud, eller jag ska nog säga oväsen. På bussarna spelar man musik hela tiden, natt som dag, timma efter timma. Det är salsa hela dagen och merengue hela natten.
Här i Bogota har det varit stora demonstrationer hela dagen. Om vi har förstått deras skallrop rätt är det studenter som är upprörda över något med utbildning. De skriker, tjuter, blåser i visselpipor och kastar färgballonger på byggnader och polisen. (De har tom. klottrat och kastat färg på kyrkorna, inte mycket som är tabu längre). Rena anarkin för en regelrätt svensk. Decibel värdigt ett tjog jetmotorer skallrandes mellan husfasaderna.
På hostellet vi bor spelade de fiol och hade sig tills klockan sex imorse. Tant behover sin skönhetssömn!! ville jag skrika. Men man kan ju liksom inte med det... Man vet ju aldrig vad dagens ungdomar kan ta sig till heller.
Men det är aldrig tyst. Inte en minut, inte en sekund.

      

Bogota är dock en trevlig stad vad det verkar. Massor av mysiga cafeer och människorna verkar trevliga. Men staden är stor, ca åtta miljoner och det gör den brötig, som alla andra större städer.

Men är inte Colombia ett farligt land?

Njaeej, ska man nog svara då. För FARC härjar fortfarande i vissa delar av landet och som i alla länder där kokainhandeln överglänser BNP så är kriminaliteten hög. Och många människor är fattiga. Men det är numera säkert att resa på de flesta håll och Colombia är inte som det var under Pablo Escobars tid. Sägs det vilket fall.
Det är i alla fall ett mycket vackert land. Och det skall bli kul att se resten av det.
Även om det aldrig kan vara tyst.

När vi planerade den här resan så hade vi ganska många val att göra, bland annat vilka länder här i sydamerika som vi skulle lägga krutet på, vilka vi ville se och spendera tid i. Ecuador var ett av de länder vi valde bort, för denna gång. Ecuador har varit mer eller mindre en transportsträcka mellan Peru och Colombia för oss.
Men som det ser ut just nu ångrar jag det, för detta landet är underbart. Vädret, människorna, naturen, atmosfären, vad det nu är som gör att jag känner som jag gör här, så vill jag känna det igen. Svårt att sätta fingret på det.

Vi har besökt de sydamerikanska huvudstäderna Santiago, La Paz och Lima och inte blivit direkt imponerade av någon av de städerna. Men Quito är en annan historia. Quito är en vacker, levande stad med en rytm och en personlighet. En plats där människorna lever i sin stad, tillsammans med den. Det enda som är lite dumt är att vissa stadsdelar är lite luriga och man ska inte spatsera omkring för mycket efter det blivit mörkt, men man får ta det onda med det goda ibland. Vi bor i den gamla delen av staden där gatorna är trånga, husen vackra och torgen byggda för att ätas glass på framför kyrkorna. Tänk er en underbar sommardag i staden, precis så är det här.
Vi hinner inte stanna här mer då vi måste brassa på lite för att hinna med allt innan vi ska hem till kalla norden igen.
Men Ecuador kommer jag definitivt att åka till igen, för jag tror jag råkat bli lite kär.

Så mamma och pappa; jag önskar mig ett par flygbiljetter till Ecuador i julklapp. Och en häst.

Ibland sammanträffar saker på underliga vis.

Vi befinner oss i Vilcabamba i södra Ecuador, staden som är känd for att dess invånare får evig ungdom och de sägs att de som bor här skall bli mycket gamla, både djur och människor. Vilcabamba är en liten by som ligger gömd nere i en dal bland de gröna bergen och förutom turister så flockas allsköns överåldrade-hippie-expats på de små cafeerna runt torget. Här går inget fort och känslan får ens puls att sakta ner och man är nöjd med att bara vara där man är ett litet slag. Detta är en lycklig plats, om man kan säga så.
Direkt när vi kom hit blev jag kärnfrisk och det kändes som om allt det peruanska ökendammet vi andats in vädrades ur våra lungor. Man blir inte utvilad av att vila, man blir utvilad av att vara rofylld.

Det man gör i Vilcabamba förutom att sitta på cafeer är att njuta av naturen. Eftersom jag ibland får som jag vill sa gav vi oss i väg på fyra timmars hästridning idag.
Jag kan rida, jag är till och med lite duktig på det. Mattias kan inte rida, for hans sammanlagda tid på en hästrygg före idag var en timme ute på den mongoliska stäppen. Och där rider man inte, man liksom vältrar sig fram på en hästrygg och hästarna ser ibland misstänkt asnelika ut. I Mongoliet är det oborstat och vilt.
Här i Ecuador har man hästar som är både fina och välridna och man har dessutom en aning finess i sitt rytteri. Här är man mer cowboy än Dhjingis-kavallerist. Men här är det inget daltande med nyborjareturer eller något sådant, here you learn like a macho-man, like an hombre. Man kan jämföra lite med att lära någon att simma med att helt sonika kasta ut dem från bryggan. Learning by doing, hard core. För detta mina vänner, gick både uppför, nerför och väldigt fort framåt. Jag var så lycklig att jag nästan glädjetjöt när jag fick galoppera fort på den lilla stigen i den gröna skogen med hästmanen flygande framfor ansiktet på mig där jag dundrade fram på hingsten Corazon (som betyder hjärta). Mattias var nog inte lika road, men han var faktiskt mycket duktigare än vad man kan vänta sig av någon med hans riderfarenhet. Han ramlade varken av eller gnällde. Och jag måste erkänna att han är sjukt snygg i cowboyhatt.
Naturen var extremt vacker och jag tycker alltid det är lika roligt när man ser växter i det fria som man haft som krukväxt hemma.
En alldeles underbar dag som får det att nästan kurra i själen på mig. Jag blir så lycklig av sånt här.

Men sammantraffandet då.
För er som inte visste det så hade jag en häst, en alldeles egen häst som jag hade och älskade under alla mina tonår. Varje dag under dessa åren tillbringade jag i stallet med min vackra Coralla. Sen jag sålde henne har jag suttit på en häst 3 ggr, varav en av dem var idag. Många minuter av ridturen idag gick åt till att minnas hur mycket jag älskar dessa djur och hur mycket jag älskade Coralla, hur gärna jag skulle vilja ha en häst igen. Och hur ledsen jag faktiskt är att hon är död.
När vi kom tillbaka till staden och vi gick och satte oss på ett internetcafe så var det första jag läste att det idag var fyra är sedan Coralla dog. Idag av alla dagar. Men på något satt känns det självklart. Självklart att jag skulle minnas Coralla ridandes på en häst som heter Corazon.
För det är det man ska göra när man befinner sig långt hemifrån- leta långt inne i sitt hjärta och komma ihåg vad det innehåller.

Imorgon måste vi tyvärr lämna Vilcabamba om vi ska hålla oss till tidsplanen. Nästa mål är Quito, see you when we get there.

Detta börjar bli löjligt.

Skitlöjligt.

Har precis återhämtat mig efter ännu en förgiftning. Fick visst i mig något ondskefullt igen och fick tillbringa ett par dagar i ännu en patetisk liten kräkandes hög.
Igen.
Nästan så att man blir förbannad. Och en aning tyck-synd-om-mig-pipig. Det är nämligen lätt att det blir så när man tror att man ska dö.
(Och det var inte av Cevichen som ni kan läsa om i Culinary Corner, fast man skulle kunna tro det).

Men utöver dödsångest.
Efter Nascalinjerna åkte vi till den lilla staden Huanchaco. Ett sooooft ställe där man inte gör någonting, mer än att soooftar. Till och med gatuhundarna är tröttare där. Det fanns inget att stressas av eller att stressas till, bara luugnt och fint.
Vi passade även på att besöka de gigantiska indianruinerna Chan Chan och Mochekulturens centrum bestående av urålderliga pyramider när vi ändå var i närheten.
Men jag måste erkänna, jag har kommit till den punkten att dessa indianruiner som var så fascinerande i början har degraderats till random stenhögar.
"Detta är ett 2000 år gammalt tempel där de offrade rikets oskulder och det sägs vila en förbannelse över denna plats!"
Ooooh, stenhög. Tänker jag då.
Men det coola med dessa pyramider var att det fortfarande var färg kvar på dem, för en gång i tiden var det helt målade och det syns fortfarande! Det är lite olika vad som floats your boat så att säga, men 2000 år gammal färg är coolt.
Tycker jag i alla fall.

      

Efter Huanchaco åkte vi till Chiclayo för att titta på en sista Incaruin, Lord Zipans gravkammare. Men den missade jag då. På grund av mordförsöket.
Men Mattito fick se den och tyckte det var fascinerande.

Just nu väntar vi på en buss som skall ta oss till Ecuador.

Byebye Peru.

Perubilder i fotoalbumet, perumat och perudryck i "Culinary Corner".

Från Titicaca och Puno åkte vi raka vägen ner till Nasca där de berömda Nascalinjerna finns. Nascalinjerna är gigantiska figurer som är utritade i ökensanden. Ingen vet riktigt varför de gjordes och detta gör dem lite extra fascinerande. De föreställer allt från fåglar till en mänsklig skepnad som kallas astronauten, denna är även den mest kända då det sägs att den kan föreställa en utomjording.
Vill man se Nascalinjerna får man bege sig upp till fågelperspektiv, dvs att man måste flyga.
När man ska bege sig upp bland molnen är det några saker man skall ha i åtanke innan man parkerar rumpan bakom piloten.
Bland annat att man befinner sig i Peru. Landet där lagar är mer förslag än regler.
Man kan också ta en kik på tidigare incidenter gällande dessa flyg, kolla tidigare statistik så att säga. En enkel googlesökning talar om för en att de senaste två åren har det bland annat varit tre krascher med dödlig utgång och en knarkmaffiakapning där flygplanet inkl. turister, pilot och 500 kg kokain hamnade i den peruanska gränsdjungeln.
Det är yttepytte-plan man flyger i och det gör att de flesta blir galet åksjuka efter bara någon minut.
Och! Det kostar ca 100 dollar för 35 min flygande.

Med denna info innanför pannbenet och inflammation i bihålorna avstod jag från att flyga. Jag menar, 100 dollar för att först kräkas och sen störta alt. kidnappas av knarkmaffian kändes inte som en särskilt bra deal. Jag har kräkts tillräckligt på denna resa.
Mattias däremot tyckte att det hela lät trevligt och han begav sig upp bland molnen. De har ökat säkerheten på det senaste visade det sig, de tog nämligen Mattias kniv innan han fick gå ombord på det lilla planet som hade plats för två piloter och två passagerare, vilket säkert kändes bra för den andra passageraren.
Mattias var helt lyrisk när han kom ner igen, inte så mycket över Nascalinjerna, utan att ha flugit i ett så litet plan.
Jag var också lyrisk. Över att han hade överlevt.

      

Sen tog vi bussen till Lima.
Lima har ett riktigt dåligt rykte bland resenärer. Otäck stad, sa vissa. Ful stad, sa andra. Några hade inte vågat gå ut från hotellet och andra hade bara hållt sig på stranden.
Lite oförtjänt dåligt rykte, måste jag nog säga. För inte är det otäckt eller otrevligt, men det är en ganska platt och grå stad. Den påminner om östeuropa med betong och gamla utsmyckade hus som ingen tvättat på 15 år. Lite ostädat sådär. Man får för sig att de inte riktigt tycker om sin stad, de bara bor där.
Det finns inte så mycket att göra heller förutom ett par museer. Vi har varit på ett av dem där man fick gå ner i katakomber fyllda med skelettdelar. Högar med tusentals ben och skallar som låg nere i de murade valven. Annu en makaber turistattraktion. "Titta en så vacker tavla och vilket stiligt Femur".
Vi har även bevandrat oss i Perus kulinariska djungel. Mer om det kommer snart i Culinary Corner.

Ikväll åker vi till Trujillo där vi ska titta på mer stenhögar gjorda av indianer och även ha lite semester, dvs. ligga stilla och dricka drinkar.

Efter Incaleder och Cusco begav vi oss till(baka) till Puno som vi missade på vägen till Cusco. Vi har tillbringat ca 2 dygn här och hunnit med en sväng ut på Titicacasjön och dess flytande vassöar. De skall alltså vara bebodda öar helt bestånde av vass. Men känslan man fick där ute var att det bara var uppbyggt för turister, men vad vet vi...

Snart så åker vi vidare till Nasca där vi ska flyga över de berömda Nascalinjerna. Det är planen i alla fall.

Alpaca och Lamadjur är helt fantastiska och jag kan hålla med om att de är alldeles för söta för ätas. Funderar skarpt på att börja föda upp sådana hemma i Sverige. Det vore väl något?

We made it! Vi överlevde!
Efter tre ansträngande och en helvetiskt jobbig dag kom vi fram till Machu Pichu. Känslan när man kom upp på den sista toppen och såg Machu Pichu ligga framför en fick det att ila till längs med ryggraden. Vi har förtjänat denna utsikt. En av de vackraste i världen.

Incaleden var jobbig. Säger någon något annat har de antingen inte gått den eller så snackar de goja. Man svettas. Man flämtar som en jämthund på Mallorca och benen förvandlas till stum gele. Och det är inte bara den fysiska ansträngningen back-gång innebär, utan du befinner dig dessutom på mellan 3000 och 4000 m över havet. Luften är tunn och kroppen är ovan, det spär på, oavsett hur vältränad du är.
Men det är värt det. Värt det flera gånger om.

Första dagen tar man det ganska så lugnt, man trallar på och det är först framåt eftermiddagen det blir lite jobbigt. Men man tänker att "detta är väl inte så farligt, detta kan man ju göra utan problem"...

      

... Men så kommer Dag två, som man skulle kunna kalla Hell Day. För man går mer eller mindre i backar hela dagen. Precis hela dagen, rakt upp och rakt ner. Redan en timme efter frukost tänkte jag detta kommer aldrig att gå. Min hjärna for runt med tankar som "Jag kommer att dö". "Jag kommer att få bosätta mig här på berget om de inte skickar en helikopter". "Mina ben kommer att gå av". "Mina lungor kommer att sprängas snart." "Jag kan inte andas." "Mina fötter lyder mig inte." Ja, ni förstår mina tankegångar, det där med mental inställning ni vet...
Men! Men, så plötsligt är man framme. Man kommer fram till tältlägret och man klarade det. Man hade inte dött, inte ens litegrann. Ens kropp tog sig fram trots att det ibland kändes hopplöst. Yes we can! ville man skrika över begren. I Made it! Jag kunde! Jag är stark! En tillfredställande stolthet i alla fall jag inte känner så ofta.

      

Dag tre var en lugn dag, man vandrar halva dagen och sen kan man klättra omkring på en Incaruin resten av dagen. Rena semestern efter dag två. Härligt.

Dag fyra går man upp 03.30 och speedar iväg mot Machu Pichu i rask marschtakt. Några timmars gång och sen står man plötsligt där, mitt i ruinen och vid målsnöret. Framme. Inga fler backar! Inga mera toppar att gå vver eller broar att korsa. Framme!
Vi hade lite otur med vädret sista dagen. Alla andra dagar var vädret exemplariskt, men när vi kommer fram så regnar det och dimman ligger tät över Machu Pichu. Det fullkomligt öste ner så vi blev helt dränkta och utsikten bestod mest av moln. Lite otur sådär.

      

Som väntat var det väldigt mycket människor i Machu Pichu. Efter att ha stånkat sig fram i flera dagar kändes det lite orättvist att de pigga, nyduschade människorna som tagit bussen upp också skulle få se staden. Jag menar, de har ju inte förtjänat det på samma sätt som vi, proffsen, gjort. Amatörer...
Men, våra belöningar har varit andra, för längs med Incaleden finns det massor av Incaruiner du inte kan komma till om du inte vandrar dit. Utsikten över bergen är magiskt vacker och känslan att vandra i denna mytomspunna led går inte att föreställa sig eller ta en buss till. Det gör att varje skavsår, varje vy och varje flämtning blir till en upplevelse både utanför och inom en själv. Man har tagit del av Incaleden och Machu Pichu med både själ, kropp, hjärta och ögon. Man har svettats där Inca svettades. Man har sovit där, vaknat där och sett samma saker. Det känns.... mäktigt. Och på riktigt. Inte som på museum eller på håll, utan vi gjorde som de gjorde. I samma fotspår.

Maten vi fick på vandringen var förvånansvärt bra, tydligen hade de en peruansk trollkarl i kökstältet som tom. spottade ut en tårta till oss sista dagen. Det är inte illa pinkat på ca 4000 m höjd utan ugn.
Gruppen vi gick med bestod av sex stycken Irländskor, ett svenskt par, en australiensiska och en amerikanska. Alla var hur trevliga som helst och gjorde att Incaleden blev ett av våra bästa minnen från denna resa.

Och förresten! Mattias var den enda som bar sin egen packning hela vägen. Plus att han gjorde det hela i sandaler. Han är tydligen besläktad med bergsgeten.

Efter att vi kom tillbaka till Cusco mötte vi upp mina föräldrar som har skämt bort oss med supergod mat på lyxiga restauranger. Vi åt frukost på deras fina hotell och det var nästan så att man började gråta när man såg fatet med gravad lax och färskost. Yummie!
Så nu är vi tillbaka på matchvikt igen och redo att fortsätta utforska Incas mystiska rike.

Alpackakött rescenseras i "Culinary Corner".