We made it! Vi överlevde!
Efter tre ansträngande och en helvetiskt jobbig dag kom vi fram till Machu Pichu. Känslan när man kom upp på den sista toppen och såg Machu Pichu ligga framför en fick det att ila till längs med ryggraden. Vi har förtjänat denna utsikt. En av de vackraste i världen.

Incaleden var jobbig. Säger någon något annat har de antingen inte gått den eller så snackar de goja. Man svettas. Man flämtar som en jämthund på Mallorca och benen förvandlas till stum gele. Och det är inte bara den fysiska ansträngningen back-gång innebär, utan du befinner dig dessutom på mellan 3000 och 4000 m över havet. Luften är tunn och kroppen är ovan, det spär på, oavsett hur vältränad du är.
Men det är värt det. Värt det flera gånger om.

Första dagen tar man det ganska så lugnt, man trallar på och det är först framåt eftermiddagen det blir lite jobbigt. Men man tänker att "detta är väl inte så farligt, detta kan man ju göra utan problem"...

      

... Men så kommer Dag två, som man skulle kunna kalla Hell Day. För man går mer eller mindre i backar hela dagen. Precis hela dagen, rakt upp och rakt ner. Redan en timme efter frukost tänkte jag detta kommer aldrig att gå. Min hjärna for runt med tankar som "Jag kommer att dö". "Jag kommer att få bosätta mig här på berget om de inte skickar en helikopter". "Mina ben kommer att gå av". "Mina lungor kommer att sprängas snart." "Jag kan inte andas." "Mina fötter lyder mig inte." Ja, ni förstår mina tankegångar, det där med mental inställning ni vet...
Men! Men, så plötsligt är man framme. Man kommer fram till tältlägret och man klarade det. Man hade inte dött, inte ens litegrann. Ens kropp tog sig fram trots att det ibland kändes hopplöst. Yes we can! ville man skrika över begren. I Made it! Jag kunde! Jag är stark! En tillfredställande stolthet i alla fall jag inte känner så ofta.

      

Dag tre var en lugn dag, man vandrar halva dagen och sen kan man klättra omkring på en Incaruin resten av dagen. Rena semestern efter dag två. Härligt.

Dag fyra går man upp 03.30 och speedar iväg mot Machu Pichu i rask marschtakt. Några timmars gång och sen står man plötsligt där, mitt i ruinen och vid målsnöret. Framme. Inga fler backar! Inga mera toppar att gå vver eller broar att korsa. Framme!
Vi hade lite otur med vädret sista dagen. Alla andra dagar var vädret exemplariskt, men när vi kommer fram så regnar det och dimman ligger tät över Machu Pichu. Det fullkomligt öste ner så vi blev helt dränkta och utsikten bestod mest av moln. Lite otur sådär.

      

Som väntat var det väldigt mycket människor i Machu Pichu. Efter att ha stånkat sig fram i flera dagar kändes det lite orättvist att de pigga, nyduschade människorna som tagit bussen upp också skulle få se staden. Jag menar, de har ju inte förtjänat det på samma sätt som vi, proffsen, gjort. Amatörer...
Men, våra belöningar har varit andra, för längs med Incaleden finns det massor av Incaruiner du inte kan komma till om du inte vandrar dit. Utsikten över bergen är magiskt vacker och känslan att vandra i denna mytomspunna led går inte att föreställa sig eller ta en buss till. Det gör att varje skavsår, varje vy och varje flämtning blir till en upplevelse både utanför och inom en själv. Man har tagit del av Incaleden och Machu Pichu med både själ, kropp, hjärta och ögon. Man har svettats där Inca svettades. Man har sovit där, vaknat där och sett samma saker. Det känns.... mäktigt. Och på riktigt. Inte som på museum eller på håll, utan vi gjorde som de gjorde. I samma fotspår.

Maten vi fick på vandringen var förvånansvärt bra, tydligen hade de en peruansk trollkarl i kökstältet som tom. spottade ut en tårta till oss sista dagen. Det är inte illa pinkat på ca 4000 m höjd utan ugn.
Gruppen vi gick med bestod av sex stycken Irländskor, ett svenskt par, en australiensiska och en amerikanska. Alla var hur trevliga som helst och gjorde att Incaleden blev ett av våra bästa minnen från denna resa.

Och förresten! Mattias var den enda som bar sin egen packning hela vägen. Plus att han gjorde det hela i sandaler. Han är tydligen besläktad med bergsgeten.

Efter att vi kom tillbaka till Cusco mötte vi upp mina föräldrar som har skämt bort oss med supergod mat på lyxiga restauranger. Vi åt frukost på deras fina hotell och det var nästan så att man började gråta när man såg fatet med gravad lax och färskost. Yummie!
Så nu är vi tillbaka på matchvikt igen och redo att fortsätta utforska Incas mystiska rike.

Alpackakött rescenseras i "Culinary Corner".