Ibland sammanträffar saker på underliga vis.

Vi befinner oss i Vilcabamba i södra Ecuador, staden som är känd for att dess invånare får evig ungdom och de sägs att de som bor här skall bli mycket gamla, både djur och människor. Vilcabamba är en liten by som ligger gömd nere i en dal bland de gröna bergen och förutom turister så flockas allsköns överåldrade-hippie-expats på de små cafeerna runt torget. Här går inget fort och känslan får ens puls att sakta ner och man är nöjd med att bara vara där man är ett litet slag. Detta är en lycklig plats, om man kan säga så.
Direkt när vi kom hit blev jag kärnfrisk och det kändes som om allt det peruanska ökendammet vi andats in vädrades ur våra lungor. Man blir inte utvilad av att vila, man blir utvilad av att vara rofylld.

Det man gör i Vilcabamba förutom att sitta på cafeer är att njuta av naturen. Eftersom jag ibland får som jag vill sa gav vi oss i väg på fyra timmars hästridning idag.
Jag kan rida, jag är till och med lite duktig på det. Mattias kan inte rida, for hans sammanlagda tid på en hästrygg före idag var en timme ute på den mongoliska stäppen. Och där rider man inte, man liksom vältrar sig fram på en hästrygg och hästarna ser ibland misstänkt asnelika ut. I Mongoliet är det oborstat och vilt.
Här i Ecuador har man hästar som är både fina och välridna och man har dessutom en aning finess i sitt rytteri. Här är man mer cowboy än Dhjingis-kavallerist. Men här är det inget daltande med nyborjareturer eller något sådant, here you learn like a macho-man, like an hombre. Man kan jämföra lite med att lära någon att simma med att helt sonika kasta ut dem från bryggan. Learning by doing, hard core. För detta mina vänner, gick både uppför, nerför och väldigt fort framåt. Jag var så lycklig att jag nästan glädjetjöt när jag fick galoppera fort på den lilla stigen i den gröna skogen med hästmanen flygande framfor ansiktet på mig där jag dundrade fram på hingsten Corazon (som betyder hjärta). Mattias var nog inte lika road, men han var faktiskt mycket duktigare än vad man kan vänta sig av någon med hans riderfarenhet. Han ramlade varken av eller gnällde. Och jag måste erkänna att han är sjukt snygg i cowboyhatt.
Naturen var extremt vacker och jag tycker alltid det är lika roligt när man ser växter i det fria som man haft som krukväxt hemma.
En alldeles underbar dag som får det att nästan kurra i själen på mig. Jag blir så lycklig av sånt här.

Men sammantraffandet då.
För er som inte visste det så hade jag en häst, en alldeles egen häst som jag hade och älskade under alla mina tonår. Varje dag under dessa åren tillbringade jag i stallet med min vackra Coralla. Sen jag sålde henne har jag suttit på en häst 3 ggr, varav en av dem var idag. Många minuter av ridturen idag gick åt till att minnas hur mycket jag älskar dessa djur och hur mycket jag älskade Coralla, hur gärna jag skulle vilja ha en häst igen. Och hur ledsen jag faktiskt är att hon är död.
När vi kom tillbaka till staden och vi gick och satte oss på ett internetcafe så var det första jag läste att det idag var fyra är sedan Coralla dog. Idag av alla dagar. Men på något satt känns det självklart. Självklart att jag skulle minnas Coralla ridandes på en häst som heter Corazon.
För det är det man ska göra när man befinner sig långt hemifrån- leta långt inne i sitt hjärta och komma ihåg vad det innehåller.

Imorgon måste vi tyvärr lämna Vilcabamba om vi ska hålla oss till tidsplanen. Nästa mål är Quito, see you when we get there.