Hunger is the best sauce in the world - Cervantes

Piraja
Inne i djupaste Amazonas landade vi i en stad på gränsen mellan Colombia, Brasilien och Peru. I själva verket är det tre olika städer som vuxit samman, Leticia i Colombia, Tabatinga i Brasilien och Santa Rosa i Peru. Det som förenar och även skiljer dessa städer åt är den mäktiga Amazonasfloden. Det är världens mest vattenrika flod, med ett totalt flöde som är större än de sju näst största floderna tillsammans.
Enligt uppgift finns det över 5600 olika fiskarter i Amazonas. En av dessa är den stora sötvattensfisken Pirarucu (Arapaima gigas) som kan bli hela 4,5 meter lång och väga över 200 kg. Den har ett utsökt kött och tillreds och äts på mängder av olika sätt, bl.a. i frukostsoppan. Men den mest kända fiskarten i Amazonas får väl ändå sägas vara pirajan. Den finns i 30-60 olika varianter men det är bara ett fåtal som utgör ett hot mot människan och då i synnerhet den rödmagade pirajan (Pygocentrus nettereri).
Människan utgör dock ett hot mot pirajan på många olika sätt. Bl.a. konsumerar man den som mat. Min piraja serverades med paprika, lök, ägg och ris. Måttlig kryddning. Köttet hade en karakteristisk insjö-/flodsmak. Utöver detta så smakade den inte något speciellt. Köttet var ljust och fast och hur dåligt man än filéade eller åt fisken så lossnade inte ett enda ben vilket är en väldigt trevlig egenskap hos en fisk.
Piraja får därför två benfria Leif i betyg.

Ceviche
Under våran resa längs Perus kust har vi flera gånger ätit ceviche. Jag skulle tro att detta är en av de rätter som är mest representativa för landet Peru. Cevichen har sedan inkarikets dagar bestått av rå fisk som marinerats i en särskild lag. Under spanjorernas inflytande tillsattes även gröncitron och lök. Bland andra ingredienser märks spansk peppar och koriander. Som tillbehör får man oftast sallad och ibland majs.
Att bara äta rå fisk kan dock bli tröttsamt i längden och därför beställer vi helst ceviche mixto. Denna härliga blandning består av snäckor, musslor, vit fisk, räkor, bläckfisk och vad annat som dagens fångst inbringat. Självfallet serveras allting helt färskt. Varken stekt, kokt eller friterat. Och man blir faktiskt alltid lika forvånad över att man inte drabbas av sjukdom och redan efter några minuter faller ihop i vansinnniga magkramper.
I Peru kallar man den vätska som bildas när man blandar ingredienserna for tigermjölk. Den är kraftig och syrlig. Inte helt forvånande så smakar ceviche mixto fisk, skaldjur och citron. En större mängd chilli används också vilket ger styrka åt maten. Ibland lite för mycket.
Betyg blir tre skaldjursleif.

La bebida del sabor nacional (The drink of national flavor).
Det är inte i många länder som Coca Cola måste se sig frånsprunget av någon annan läskedryck. Men Peru ar ett av dem. 1995 hade Coca Cola 32% av marknaden och Inca Kola 32,9%. Sedan dess har försprånget ökat i och med att många restauranger inkluderat Inca Kola i sina standardmenyer. 1999 började det dock gå knapert for Inca Kola ekonomiskt och man behövde finansiellt stöd. Coca Cola Co. tackade for tillfället som gavs och köpte halva Inca Kola. Så var det med det. Inca Kola dricks dock som aldrig förr och man ser reklam for drycken på ungefär varannan husvägg.
Utseendet påminner nog närmast om kylvattnet i Fukushimas reaktorer, giftigt gröngult. Smaken är simpel men svår att beskriva. Tuggummismak, något fruktig, väldigt söt. Jag är egentligen helt säker på att Inca Kola inte ar speciellt gott. Men gång på gång blir jag tveksam och finner mig själv drickandes denna söta tuggummismakande dryck till någon god måltid. Kan inte annat än att ge Inca Cola tre illgröna Leif.

Cuy
Cuy betyder marsvin och äts framförallt under högtider här i Peru. Men den äts även av turister som vill avsmaka den traditionella menyn. Det är till och med så att tavlan Den sista måltiden som återfinns i många kyrkor här i Peru oftast framställs med ett tillagat marsvin mitt på bordet.
Marsvinet serveras med huden kvar. Ibland med huvud, ibland utan.
Vi smakade och smakade och kom till slut fram till en smakblandning av kanin, nöt, höna och ibland lite rökt makrill. Köttet var så likt hönskött i konsistensen att det nästan var omöjligt att känna någon skillnad. Det finns ju dock inte så mycket kött på ett marsvin. Men man får marsvin, såväl som i stort sett alla andra rätter man beställer i Peru, serverad med en mängd olika potatissorter. Peruanerna är ju med all rätt stolta over sin knöl. Potatisen kommer ju härifrån och av de ungefär 4000 (sic!) potatisvarianterna som finns i världen så kan man i Peru stoltsera med att odla hela 2800 olika sorter.
Vad blir då bedömningen? Inte godare än en tvåa i betyg (exklusive potatisen) från oss båda.

Alpacka
Alpacka (Lama guanicoe paca eller Vicugna pacos) är ett kameldjur från Anderna som är besläktat med laman. De framavlas för djurets mycket fina hår som ofta kallas alpackaull. Under Inkariket avlades alpackor mycket målmedvetet för dess ull och man utvecklade 22 grundfärger och drygt 250 nyanser på alpackorna och man åstadkom ull mycket mjukare än den som finns idag.
Under spanjorernas invasion av Peru utrotades nästan hela alpackastammen och endast de djur som tillsammans med sina ägare flydde upp till höglanden överlevde.
Det naturliga urval som tvingades fram av det extrema klimatet är sannolikt anledningen till att alpackan fortfarande är ett mycket tåligt och motståndskraftigt djur som klarar många olika typer av klimat och sällan angrips av sjukdomar.

Vi har ätit alpackabiffar, alpackagrytor och alpacka på grillspett.
För det första är köttet tydligen mycket nyttigt, i stort sett fritt från fett och kolesterol. Köttet serveras tunnt och oftast mört. Smakar som en blandning mellan nöt och får. Köttet kan sannolikt kombineras med i stort sett vad som helst då smaken inte är alltför framträdande. De hade dock gärna fått krydda alpackaköttet lite mer.
Betyget blir bara två Leif. Men jämfört med lama är alpackakött vårat förstahandsval alla gånger.

Llama
Lamastek, ja. Vi beställer in varsin biff och vi var hungriga som två valar på viktväktning. Vi får in två rykande biffar som vilar på en hög av ris och pommes frites med en tuss sallad i ena kanten. Salivet rinner nedför våra mungipor och med ett rovdjursvral kastar vi oss över köttstyckena. Vraaah! Ooooh. Aaaah. Va gott! Fem Leif! Nej 14 Leif och en Moberg! Nam nam. Vad vi tuggar dessa delikata bitar!
Men efter halva biffen börjar smakerna komma till sans. Vi märker att det faktiskt var ett ganska svårtuggat kött som dessutom är gråtrött och smaklöst. Smaken avtar mer och mer tills allt som återstår är en grynig köttbit i munnen och känslan av usch som blir starkare. Nej. Ingen höjdare direkt.
Lama var bara... lamt.

Påsk(ö)öl
Mahina är den lokala ölen på Påskön. De tillverkar en pale ale och även en stout. Så här lyder etiketten:

Beer which is made from the purest and freshest water in the world. Its original flavor and body is a result of brewing under the island's mysterious full moon using ancient recipes of the local wise man, Paea.

Vi hade tyvärr inte äran att träffa den vise mannen Paea, men tog ändå tillfället i akt och smakade på hans mystiska stout. Fick en smula choklad- och kaffesmak. Dock lite for tam och lite for vattnig i smaken. Alkoholhalt 6.8%.
En hyfsad stout lokalbryggd på andra sidan jordklotet sklall dock inte underskattas varför betyget blir en trea.

Barracuda
Pa öarna här i Indonesien äts det av naturliga orsaker mycket fisk. Vi köpte oss en grillad barracuda till middag härom kvällen.
En Baraccuda ser ut ungefär som en anorektisk gädda vilket jag tror kan ha påverkat min omdöme gällande smaken, för jag tyckte det påminde om gädda. Eller torsk kanske, fast med en annan textur. Vilket fall som helst var den en mycket god fisk som både jag om min bordkavaljer gärna äter igen.
Restaurangen vi åt på hade tagits i besittning av en väldigt söt liten katt som var något påflugen. Den lille skulle absolut sitta i ens knä och tigga sig en mumsbit samtidigt som den krävde att man klappade den. När den inte fick tigga sittandes i Mattias knä bestamde den sig for en kompromiss. Sen la den sig och sov där istället. Missen var mycket förtjust i barracudan den också.

Det blir fyra kurrande Leif av oss samtliga tre.

Kambodja - Grodornas skrack
Det bor tydligen mycket grodor i Kambodja. Som gammal fransk koloni och som ett av varldens absolut fattigaste lander har man darfor grodor som ett staende inslag i den kambodjanska matkulturen. Grodor saljs och ats pa alla tankbara satt. Testade tva olika varianter. Dels sma oljekokta, saltade grodor som oftast saldes i kombination med insekter av olika slag. At aven en tallrik med grodlar i kombination med ris och gronsaker.

Smagrodorna var ungefar fem centimeter langa. Grodorna kokas i olja och saltas och ats aven hela. Paminner om att ata salta, hyfsat tjocka, fuktiga potatischips. Fungerar bra som snacks.


Grodlaren lag blandade med lite gronsakstjafs. Man fick aven ryggrad och lite benrester fran grodhuvudet pa tallriken. Groddelarna var tillredda med ingefara, vitlok och lite chilli. Kottets kvalité paminde om en finare fiskfilé i konsistens. Smakade mycket gott. Tyvarr var det lite for lite kott pa grodlaren for att man skulle bli matt. De andra delarna var det annu mindre kott pa och man var tvungen att sluka alla smaben som dock var tuggvanliga.


Som bonus ats aven en storre insekt/kackerlacka som syns bredvid Victorias finger pa bild tre. Det lilla kott som fanns inuti smakade mint. Smaken paminde mig om det gamla tuggummit Jenka.

Vietnamesiskt kaffe
Gott kaffe kan vara lurigt att hitta i utlandet. Men inte om man ar i Vietnam. Kaffeplantager introducerades i Vietnam av franska kolonisatorer i slutet av 1800-talet. Bryggning och ingredienser skiljer sig dock en smula at fran hur vi brukar gora i Sverige. I sin enklaste form innehaller det finmalet vietnamesiskt mörkrostat kaffe som sedan bryggs med hjalp av ett litet franskt droppfilter gjort av lattmetall. Kaffet droppar ned i en kopp som innehåller allt ifran halften till en femtedel sötad, kondenserad mjölk. Anledningen till att man inte anvander vanlig mjolk beror pa de begransningar i tillgången på färsk mjölk som fanns under 1800- och 1900-talet vilket fick fransman och sedan vietnameser att anvanda kondenserad mjolk istallet. Denna tradition lever kvar an idag.
Man ror sedan om och haller det lite for sota kaffet over is om man sa onskar for att få en perfekt svalkande och uppiggande dryck.

Ibland for starkt. Ofta lite for sott. Men alltid mycket gott.

Testiklar och svarta ägg
Man kan forledas att tro att vi medvetet valt denna lite speciella kombination av tva ratter. Men som sa ofta i Kina var vi tvungna att halvblint valja ratter och hoppas pa det basta. I brist pa engelska menyer valde vi ofta att helt enkelt peka pa olika kinesiska tecken pa menyn. Andra ganger kom menyerna pa kinesiska men med bilder vilket gjorde det hela en smula enklare. Den har gangen hade vi alltsa en kinesisk meny med bilder.
Tusenariga agg som de kallas pa svenska, century egg pa engelska och hästurinägg som de kallas pa khmer, thai och lao hade jag tankt mig att prova. De var latta att kanna igen. Till detta ville vi ha nagot lattare kott och bestallde en tallrik med fint skivade bitar.

Aggen ar i vilket fall färska ägg som forr i tiden bakades in i en blandning av lera, aska, salt, osläckt kalk och risagnar och får vara i veckor eller månader. Nu for tiden finns lite mer moderna satt att fa aggen "tusenariga". När äggen är färdiga har de mörkgrön krämig äggula med doft av surströmming, ammoniak och svavel, medan äggvitan är en styv mörkbrun gelé utan särskild arom. Jag tror att denna beskrivning racker mer an val for att forsta hur äckliga dessa ägg ter sig.
Vanlig aggkonsistens men med slemmig äggula. Smak och eftersmak av gammalt ägg med den vedervardiga urindoften och ammoniksmaken kan inte bli nagot annat an ett overstruket betyg.


Kottet vi bestallt in visade sig alltsa vara skivade testiklar. Forsta gangen jag at testiklar sa var de grillade, lattsaltade och hade en viss baconsmak och var faktiskt riktigt goda. Den har gangen smakade kottet knappt nagonting alls. De serverades i vinager och persilja och nagon annan ört. Lite for hard och knaprig konsistens for min del. Blir en etta i betyg.

Kinesiska dumplings
Dumplings kommer i otaliga former, storlekar och smaker. En dumpling är ett degknyte med någon form av fyllning inuti. Degen de är gjorda på är lite speciell. Den är luftig utan att vara tunn, den är flufflig och slät, nästan glansig. Fyllningen kan variera från allt mellan sockeraktiga sötsaker till kryddstarkt kött. Dumplings äts ofta till frukost av den inhemska befolkningen, men funkar som day-around måltid.
Man äter dumplingen som den är eller doppar den i något, exempelvis soya. Man kan även få dumplings i buljong. Variationen av dumplings gör att smakupplevelsen varierar mycket, från mumsmums till deg-segt. Culinary corner föredrar dumplings i den runda versionen som ni ser på bilderna, gärna fyllda med kött och någon grönsak. Tre bulliga Leif.
Victorias betyg:
Mattias betyg:

Kinesiskt smorgasbord
Finns det nagot som inte gar att ata. Fragar man en kines blir svaret med storsta sannolikhet ett nej.
Vi har atit mycket underligt i Kina, bade medvetet och omedvetet. Har kommer en liten genomgang av utvalda "delikatesser". Det mesta som recenseras i detta inlagg var friterat och smakade aningen otrevligt eller sa var "maten" doppad i alldeles for mycket chilli. Resultatet var att det mesta smakade likadant varfor vi inte orkade avsmaka alla lackerheter. Och darfor blir det heller inga langre analyser.

Skorpioner:
Sitter och sprattlar pa spetten innan de friteras. Ats med gadden kvar. Overfriterade, knapriga. Ats med skal. Valdigt lite kott. Smakar knappt nagonting. Slutar med att man far svalja ned en munfull av gammalt skal.


Fagelungar:
Inte lika hardfriterade. Smak av fagel men alldeles for mycket chilli. Ats hela, med huvud och allting annat forutom fjadrar. Lite for mycket ben men dock lattuggad. Ackligt.


Stjostjarna:
Ser likadan ut pa insidan som pa utsidan. Hard, torr, smulig konsistens. Smakar lite salt. Otjanlig som foda.
Mattias betyg:
Victorias betyg:

Nagon typ sv skalbaggar:
Dessa var av den lite storra sorten. Skalet kommer man inte ifran men ar man van vid insektsatning tror jag att dessa kan uppskattas mer an andra saker. Nar man tuggar pa baggen som var lattfriterad visar det sig att det finns ett kramigt innehall som dock inte smakar nagot vidare men ger ett lite mer matigt intryck. Mycket obehagligt.


Orm (utan skinn):
Detta var den lite mindre sorten av orm. Lite segare an vanligt. Paminde en smula om blackfisk i konsistensen. Smakade knappt nagonting. Helt atbar.
Mattias betyg:
Victorias betyg:

Friterat fagelbo (visade sig dock vara frukten durian!?):
Ingen aning egentligen men nagot fagelbo var det ju inte. Smakade gott.
Mattias betyg:
Victorias betyg:

Nagon typ sv skalbaggar:
Oatbar.

Kinesisk matkonst
Kineserna har faktiskt battrat sig nar det galler bordsskick sedan senast jag var pa besok. Det ar nar man kommer ut pa landet som de fortfarande spottar och fraser ut matrester pa bordet, golvet eller vilken annanstans som helst forutom vid sidan pa tallriken. Regeln verkar aven vara att ju mer man later (las: rapar, gurglar, harklar eller snyter sig) under maltiden desto battre.
Man vanjer sig snabbt och den enda gangen det egentligen blir pafrestande nufortiden ar de ganger man aker tag eller buss. Det behover inte ta manga minuter forran ens narmaste omgivning ser ut som en medelstor kompost uppblandat med en mindre volym snor och saliv.
Vi ar inte samre an att vi forsoker anamma det kinesiska bordsskicket till viss del. Har foljer en tva bilders uppvisning i hur en kinesisk snabbmatslunch ser ut efter en grundlig genomgang av oss wannabekineser. Var det nagon som ville bjuda pa lunch nar vi kommer hem..?

Pekinganka
Pekinganka är inte som man föreställer sig det om man inte riktigt vet vad det är fran början.
Man får olika små fat med fint uppskurna bitar av ankfileer, gurkstavar, salladslök, chilisås, strösocker och en svart sås som vi tror var en sorts plommonsås samt små tunna bröd som kan liknas vid minimala tortillias. Sen blandar man allt ur skålarna och lägger i de små bröden och voila, så har man Pekinganka.
Gott. En aning enformigt efter en stund och ingen superb smaksensation, men gott.
Det blir tre stadiga Leif M. fran oss båda.
Victorias betyg:
Mattias betyg:

Ayrag
I Mongoliet ater mongolerna mest trakig mat. Farkott som nastan bara bestar av fett och senor. I staderna men framforallt ute pa stappen sa dricks det dock Ayrag. Det finns inte sa mycket att saga om denna dryck. Det ar helt enkelt hastmjolk som sa snart den ar mjolkad far sta och jasa till sig lite. Helst i en stor smutsig tunna nagonstans. Serveras ofta och garna i gammal, smutsig PET-flaska av valfri typ.
Smakar som valdigt sur mjolk med mycket jast. Varan ayrag hade legat till sig en hel dag i varan varma ryskbyggda bil sa det hade jast annu mer vilket gav hastmjolken en viss kansla av kolsyrad jast mjolk. Konsistensen ar av mellanmjolkstyp. Alkoholhalten hamnar pa uppskattningsvis 3-4%. Jag anser ayrag vara helt drickbart men Victoria ar av en annan asikt. Darfor blir det tva betyg denna gang. Victoria skulle helst gett drycken det ickeexisterande bottenbetyget tre overstrukna Leif M.

Victorias betyg:

Omul fran Bajkalsjön
I Bajkalsjon finns det fiskarter som inte kan hittas pa andra stallen i varlden. En sadan fisk ar Omul. Detta ar en avlagsen slakting till laxen och en stor delikatess i Ryssland och i synnerhet bland befolkningen runt Bajkalsjon. Sa eftertraktad att den var nara att do ut under 60-talet. Detta berodde dock aven pa enorma utslapp fran fabriker och kringliggande stader. Sedan 2004 ar den listad som urtrotningshotad art och man har strikta kvoter nar det galler Omulfisket.
Omul ats rokt eller lattsaltad ra. Till detta dricker bajkalryssen garna nagra liter kvass som ar en lagt alkoholhaltig dryck som tillverkas pa morkt brod som far jasa. Drycken ar god och paminner mycket om mjod eller svensk svagdricka.
Ra, lattsaltad omul smakar egentligen inte sa mycket. Som salt inlagd sill utan nagon mer smak. Men lite citron gjorde susen.
Rokt omul paminner mer om rokt makrill an lax fast smaken var valdigt svag.
Det blir ett kombinerat betyg pa tva starka Leif. Gott och atbart.















London ligger i England och England ligger i närheten av Skottland så därför tog vi tillfället i akt och slukade en haggis. Detta är den klassiska skotska rätten som består av inälvor kokade i fårmage. Innehållet serverades på en potatis- och rotmosgrund. Smakar relativt gott. Påminner om dåligt kryddad köttfärs med en liten touch av inälvssmak. Men inte såpass mycket att det tar över. Även konsistensen är av köttfärskaraktär. Kan absolut tänka mig att äta detta flera gånger men kanske inte de närmaste dagarna. Då jag inte är den största fantast av inälvsmat blir det bara två Leif i betyg.