För att ta sig till Ciudad Perdida får man börja med att åka bil ca. 2 timmar utanför Santa Marta. Därefter får man byta fordon till en fyrhjulsdriven bil och bege sig ut på en helt absurd väg, bara den åkturen är en saga för sig.
Man kommer sen fram till den lilla byn Machete och därifrån får man sedan vandra.

Det tog fem dagar att ta sig fram och tillbaka och nu i efterhand är jag förvånad (och tacksam) att ingen av oss dog på vägen, eller ens bröt ett ben.
Man är blöt precis hela tiden, antingen av blod, svett, tårar eller regn, flod eller lervatten. Redan efter första dagen var skorna helt genomblöta och det var bara att trampa på i dem de resterande fyra dagarna, för inget torkar ute i regnskogen.
Myggen fullkomligt äter upp en och trots massiva mängder insektsmedel är det en kamp man inte kan vinna.
Vägen går brant uppför och brant nedför och var de inte sten så var det lera. Vi har fått krypa på alla fyra i leriga sluttningar, vi har hasat oss fram på våta stenhällar i vattenfall, vi har åkt någon form av linbana över en forsande flod. Vi har vandrat genom floder upp till midjan och när regnet börjar falla, vilket det gör varje dag, förvandlas stigarna till leriga vattenfall.
Vi har gått i mörker och vi har ramlat. Vi har krälat, hoppat och balanserat. Allt detta med all packing på ryggen.
Maten har varit dålig och vattnet har varit smutsigt. Jag har ramlat i en flod, gått in i en stock och blivit puttad in i buskarna av en åsna, men inget gav några större skador.
Skavsaren däremot är inte att leka med och fötterna gör så ont att man inte vill stå upp.
Det har varit rent överjävligt. Det har gjort så ont och det har varit bitvis otäckt, för vissa delar av trekken har varit rent farliga.

      

Men vi har också fått se helt fantastiska saker.
Ciudad Perdida är ca 1000 är gammal och används fortfarande som en helig plats av indianstammarna som bor i området. Dessa indianer har valt att leva på traditionellt vis och många av dem kommer aldrig ner från bergen och en del har aldrig varit inne i civilisationen. När man vandrar och möter någon av dessa indianer är det som om man har kastats in i en annan värld, långt bak i tiden. Unika, uråldriga, vilda.
Ett minne som kommer finns med mig resten av livet är när jag kommer ut ur regnskogen och upp på en äng med högt gräs. Dimman ligger tät och jag ser inte långt framför mig. Jag tror att jag är helt ensam, men så hör jag ett barn skratta och ut ur dimman uppenbarar sig tre indianbarn som tittar på mig. Som spöklika, uråldriga väsen står de där och betraktar mig med dimman bakom och runt sig. En helt fantastisk syn som känns som om jag har drömt den.
Indianerna tycker inte om strömmen med turister som går genom deras mark och besöker deras heliga stad och man får inte ta kort på dem. En turist tog kort på en indianpojke fast att han sa nej, och då tog han fram slangbellan och sköt han henne med en nöt i huvudet. Även om man försöker visa respekt för indianfolken så känns det som om man inkräktar på deras område.

      

Naturen är fantastiskt och vi har sett otaliga djur, bla. gigantiska spindlar, vi har klappat en död orm (hur ofta får man chans att klappa en giftorm?) och vi har haft papegojornas sång som bakgrundsmusik. Djungeln är vacker och brutal och när man befinner sig i dess grepp är man inte mer än en myra som bara kan hoppas på att de högre makterna skall vara på ens sida.

Själva Ciudad Perdida är bara ruiner numera, men ruinerna är ganska stora och ligger gömda bland träden. Sista biten upp till staden består av 1200 smala, hala små trappsteg, så man är rätt glad när man kommit upp. Väl uppe i ruinen kan man ta sig uppför i dess platåer och var man än tittar hittar man någon ny del att utforska. Ovanför Ciudad Perdida har militären en utpost och när vi kom dit kom de fram och frågade om vi hade någon läkare med oss. Det hade vi, två till och med. En av militärerna hade haft av en bit av ett finger, så Mattias och den andra fick försöka laga honom bäst de kunde.

      

Detta har varit ett riktigt äventyr och vi har varit så djupt inne och i djungeln att jag bitvis tvivlade på att vi någonsin skulle komma ur den.
Det har varit vidrigt och fantastiskt och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att göra om det.