Amazonfloden börjar någonstans långt inne i djunglerna i tusentals småfloder som tillsammans bildar denna jätteflod. Men därifrån kan man inte börja åka på den, utan man får börja i den pyttelilla gränsstaden Tabatinga.

I fyra dagar och tre nätter befann vi oss på den lilla flodbåten Voyager III. Detta lilla skepp hade sina glansdagar, gissningsvis, någongång på 70-talet och vid första anblick tvivlade man en aning på dess sjöduglighet, men flöt gjorde den även om den inte direkt var en fröjd för ögat.

      

På båten finns inte så mycket att göra. Man tittar ut på en utsikt som består av en lerig flod och en grön strandkant med träd. Mil efter mil, timme efter timme.
Man sover i hängmattor. Det tar lite tid att vänja sig att sova i en hängmatta, för ligger man rakt i dem, som en ostbåge om ni förstår, så ligger ens fötter en bit upp och man får kramp i vaderna efter ett tag. Utan man lär sig att ligga på snedden i mattan, så att man ligger horisontellt. Då är det faktiskt ganska så bekvämt och helt sovdugligt.
Däcket där alla ligger i sina hängmattor såg ut som en kokong-koloni med färgglada puppor. Det var helt vansinnig hur många hängmattor det gick att få in. Man låg under, över, bakom och bredvid människor i alla vinklar och nivåer. Jag låg inklämd mellan Mattias och en barnfamilj som bla. bestod av en 6 måns bebis som stirrade med en förfärad min på mitt bleka ansikte och vars morfar låg bredvid mig med sina lurviga fötter alldeles för nära. Gång på gång tittade jag upp från min bok och fann en gul nagel omgiven av svart lurv en decimeter från mitt ansikte. Eftersom det kan uppfattas som oartigt att skrika hysteriskt och slåss fick jag snabbt vända på mig, blunda och tänka lyckliga tankar.
Och det var inte bara fötter som kunde få en att vilja hoppa över bord.
Insekterna.
Stora som knutna nävar krälade det omkring svarta skalbaggar över hela båten. Man kunde vakna av att något bet en, eller kröp på en och när man kände efter trodde man det var en sköldpadda som letat sig upp på däck.
Vidriga odjurs kräk. Överallt surrade, kröp eller flög dem. And you cant hide.

Men det har minsann varit en upplevelse att glida fram längs denna mytomspunna flod och se delfiner leka i vattnet. Små byar mitt ute i ingenstans och fantasins lek om vad som gömde sig inne i djungeln. Stort, blött och mäktigt.
Aaaamazonfloden.

      

Vi kom fram till Manaus som är en miljonstad som ligger nästan helt isolerat i djungel. Det finns knappt några vägar harifrån och inga alls söder ut i landet. Vi hade tänkt att vi skulle fortsätta vår resa längs floden hela vägen till Belem, men lite otur, julfirande brasilianare och 101 andra saker gjorde att vi helt fick tänka om och boka ett flyg härifran direkt till Natal. Denna flygbiljett hade ungefär samma inverkan på vår budget som en kanonkula skulle ha på en vinthund och vi får tillbringa julafton med bland annat en fyra timmars mellanladdning, i Sao Paolo. Jag vet inte hur insatta ni är i Brasiliens geografi, men att mellanlanda i Sao Paolo för att ta sig till Natal är som att mellanlanda på Island för att åka till Moskva. Helt dumt, alltså.
Men har man inga val får man ta det val man har, eller vad man ska säga.
Ibland skiter det sig liksom lite grann, men det är inget man ska hänga alltfor mycket läpp över.

Idag har vi firat Mattias med glass till frukost och annat födelsedagsaktigt. Vi ska fortsatta dagen med lite flodfisk och capirinha eller vad nu min medelålders lilla älskling behagar.

Vi hoppas att ni alla får en alldeles underbar jul därhemma och att ni sparar lite julmat till oss!

Colombiabilder finns nu upplagda i fotoalbumet.