Vi har åkt så mycket buss nu att vi har liggsår på skinkorna.

Lyssna bara:
Vi börjar med att ta en nattbuss från Quito till staden Tulcan, som tog ca 5 timmar. Därifrån taxi till gränsen där man får spatsera över. Ny taxi till staden Ipiales, nu på Colombiansk mark. Därifrån nattbuss till staden Cali på ca 12 tim.
Vi lämnar väskorna på busstationen och beger oss ut i Calis galna centrum. Cali är in your face och påminner om asien med sitt virrvarr av gatuförsäljare, bilar och alla ljud. En dag i Cali räckte gott och väl.
Från Cali tar vi nattbussen till Bogota som visar sig ta 20 timmar då den vanliga vägen har spolats bort, eller ramlat ner eller vad de nu sa, vi måste i alla fall köra en omväg på ca 10 tim...

Och visst är det väl så att man kan luta sig tillbaka och sova på nattbussar? Snarka behagligt tills man kommit fram till slutstationen.
Hoho... I wish, I wish.
Nu är det så att i Colombia har man en förkärlek för ljud, eller jag ska nog säga oväsen. På bussarna spelar man musik hela tiden, natt som dag, timma efter timma. Det är salsa hela dagen och merengue hela natten.
Här i Bogota har det varit stora demonstrationer hela dagen. Om vi har förstått deras skallrop rätt är det studenter som är upprörda över något med utbildning. De skriker, tjuter, blåser i visselpipor och kastar färgballonger på byggnader och polisen. (De har tom. klottrat och kastat färg på kyrkorna, inte mycket som är tabu längre). Rena anarkin för en regelrätt svensk. Decibel värdigt ett tjog jetmotorer skallrandes mellan husfasaderna.
På hostellet vi bor spelade de fiol och hade sig tills klockan sex imorse. Tant behover sin skönhetssömn!! ville jag skrika. Men man kan ju liksom inte med det... Man vet ju aldrig vad dagens ungdomar kan ta sig till heller.
Men det är aldrig tyst. Inte en minut, inte en sekund.

      

Bogota är dock en trevlig stad vad det verkar. Massor av mysiga cafeer och människorna verkar trevliga. Men staden är stor, ca åtta miljoner och det gör den brötig, som alla andra större städer.

Men är inte Colombia ett farligt land?

Njaeej, ska man nog svara då. För FARC härjar fortfarande i vissa delar av landet och som i alla länder där kokainhandeln överglänser BNP så är kriminaliteten hög. Och många människor är fattiga. Men det är numera säkert att resa på de flesta håll och Colombia är inte som det var under Pablo Escobars tid. Sägs det vilket fall.
Det är i alla fall ett mycket vackert land. Och det skall bli kul att se resten av det.
Även om det aldrig kan vara tyst.

När vi planerade den här resan så hade vi ganska många val att göra, bland annat vilka länder här i sydamerika som vi skulle lägga krutet på, vilka vi ville se och spendera tid i. Ecuador var ett av de länder vi valde bort, för denna gång. Ecuador har varit mer eller mindre en transportsträcka mellan Peru och Colombia för oss.
Men som det ser ut just nu ångrar jag det, för detta landet är underbart. Vädret, människorna, naturen, atmosfären, vad det nu är som gör att jag känner som jag gör här, så vill jag känna det igen. Svårt att sätta fingret på det.

Vi har besökt de sydamerikanska huvudstäderna Santiago, La Paz och Lima och inte blivit direkt imponerade av någon av de städerna. Men Quito är en annan historia. Quito är en vacker, levande stad med en rytm och en personlighet. En plats där människorna lever i sin stad, tillsammans med den. Det enda som är lite dumt är att vissa stadsdelar är lite luriga och man ska inte spatsera omkring för mycket efter det blivit mörkt, men man får ta det onda med det goda ibland. Vi bor i den gamla delen av staden där gatorna är trånga, husen vackra och torgen byggda för att ätas glass på framför kyrkorna. Tänk er en underbar sommardag i staden, precis så är det här.
Vi hinner inte stanna här mer då vi måste brassa på lite för att hinna med allt innan vi ska hem till kalla norden igen.
Men Ecuador kommer jag definitivt att åka till igen, för jag tror jag råkat bli lite kär.

Så mamma och pappa; jag önskar mig ett par flygbiljetter till Ecuador i julklapp. Och en häst.

Ibland sammanträffar saker på underliga vis.

Vi befinner oss i Vilcabamba i södra Ecuador, staden som är känd for att dess invånare får evig ungdom och de sägs att de som bor här skall bli mycket gamla, både djur och människor. Vilcabamba är en liten by som ligger gömd nere i en dal bland de gröna bergen och förutom turister så flockas allsköns överåldrade-hippie-expats på de små cafeerna runt torget. Här går inget fort och känslan får ens puls att sakta ner och man är nöjd med att bara vara där man är ett litet slag. Detta är en lycklig plats, om man kan säga så.
Direkt när vi kom hit blev jag kärnfrisk och det kändes som om allt det peruanska ökendammet vi andats in vädrades ur våra lungor. Man blir inte utvilad av att vila, man blir utvilad av att vara rofylld.

Det man gör i Vilcabamba förutom att sitta på cafeer är att njuta av naturen. Eftersom jag ibland får som jag vill sa gav vi oss i väg på fyra timmars hästridning idag.
Jag kan rida, jag är till och med lite duktig på det. Mattias kan inte rida, for hans sammanlagda tid på en hästrygg före idag var en timme ute på den mongoliska stäppen. Och där rider man inte, man liksom vältrar sig fram på en hästrygg och hästarna ser ibland misstänkt asnelika ut. I Mongoliet är det oborstat och vilt.
Här i Ecuador har man hästar som är både fina och välridna och man har dessutom en aning finess i sitt rytteri. Här är man mer cowboy än Dhjingis-kavallerist. Men här är det inget daltande med nyborjareturer eller något sådant, here you learn like a macho-man, like an hombre. Man kan jämföra lite med att lära någon att simma med att helt sonika kasta ut dem från bryggan. Learning by doing, hard core. För detta mina vänner, gick både uppför, nerför och väldigt fort framåt. Jag var så lycklig att jag nästan glädjetjöt när jag fick galoppera fort på den lilla stigen i den gröna skogen med hästmanen flygande framfor ansiktet på mig där jag dundrade fram på hingsten Corazon (som betyder hjärta). Mattias var nog inte lika road, men han var faktiskt mycket duktigare än vad man kan vänta sig av någon med hans riderfarenhet. Han ramlade varken av eller gnällde. Och jag måste erkänna att han är sjukt snygg i cowboyhatt.
Naturen var extremt vacker och jag tycker alltid det är lika roligt när man ser växter i det fria som man haft som krukväxt hemma.
En alldeles underbar dag som får det att nästan kurra i själen på mig. Jag blir så lycklig av sånt här.

Men sammantraffandet då.
För er som inte visste det så hade jag en häst, en alldeles egen häst som jag hade och älskade under alla mina tonår. Varje dag under dessa åren tillbringade jag i stallet med min vackra Coralla. Sen jag sålde henne har jag suttit på en häst 3 ggr, varav en av dem var idag. Många minuter av ridturen idag gick åt till att minnas hur mycket jag älskar dessa djur och hur mycket jag älskade Coralla, hur gärna jag skulle vilja ha en häst igen. Och hur ledsen jag faktiskt är att hon är död.
När vi kom tillbaka till staden och vi gick och satte oss på ett internetcafe så var det första jag läste att det idag var fyra är sedan Coralla dog. Idag av alla dagar. Men på något satt känns det självklart. Självklart att jag skulle minnas Coralla ridandes på en häst som heter Corazon.
För det är det man ska göra när man befinner sig långt hemifrån- leta långt inne i sitt hjärta och komma ihåg vad det innehåller.

Imorgon måste vi tyvärr lämna Vilcabamba om vi ska hålla oss till tidsplanen. Nästa mål är Quito, see you when we get there.

Detta börjar bli löjligt.

Skitlöjligt.

Har precis återhämtat mig efter ännu en förgiftning. Fick visst i mig något ondskefullt igen och fick tillbringa ett par dagar i ännu en patetisk liten kräkandes hög.
Igen.
Nästan så att man blir förbannad. Och en aning tyck-synd-om-mig-pipig. Det är nämligen lätt att det blir så när man tror att man ska dö.
(Och det var inte av Cevichen som ni kan läsa om i Culinary Corner, fast man skulle kunna tro det).

Men utöver dödsångest.
Efter Nascalinjerna åkte vi till den lilla staden Huanchaco. Ett sooooft ställe där man inte gör någonting, mer än att soooftar. Till och med gatuhundarna är tröttare där. Det fanns inget att stressas av eller att stressas till, bara luugnt och fint.
Vi passade även på att besöka de gigantiska indianruinerna Chan Chan och Mochekulturens centrum bestående av urålderliga pyramider när vi ändå var i närheten.
Men jag måste erkänna, jag har kommit till den punkten att dessa indianruiner som var så fascinerande i början har degraderats till random stenhögar.
"Detta är ett 2000 år gammalt tempel där de offrade rikets oskulder och det sägs vila en förbannelse över denna plats!"
Ooooh, stenhög. Tänker jag då.
Men det coola med dessa pyramider var att det fortfarande var färg kvar på dem, för en gång i tiden var det helt målade och det syns fortfarande! Det är lite olika vad som floats your boat så att säga, men 2000 år gammal färg är coolt.
Tycker jag i alla fall.

      

Efter Huanchaco åkte vi till Chiclayo för att titta på en sista Incaruin, Lord Zipans gravkammare. Men den missade jag då. På grund av mordförsöket.
Men Mattito fick se den och tyckte det var fascinerande.

Just nu väntar vi på en buss som skall ta oss till Ecuador.

Byebye Peru.

Perubilder i fotoalbumet, perumat och perudryck i "Culinary Corner".

Från Titicaca och Puno åkte vi raka vägen ner till Nasca där de berömda Nascalinjerna finns. Nascalinjerna är gigantiska figurer som är utritade i ökensanden. Ingen vet riktigt varför de gjordes och detta gör dem lite extra fascinerande. De föreställer allt från fåglar till en mänsklig skepnad som kallas astronauten, denna är även den mest kända då det sägs att den kan föreställa en utomjording.
Vill man se Nascalinjerna får man bege sig upp till fågelperspektiv, dvs att man måste flyga.
När man ska bege sig upp bland molnen är det några saker man skall ha i åtanke innan man parkerar rumpan bakom piloten.
Bland annat att man befinner sig i Peru. Landet där lagar är mer förslag än regler.
Man kan också ta en kik på tidigare incidenter gällande dessa flyg, kolla tidigare statistik så att säga. En enkel googlesökning talar om för en att de senaste två åren har det bland annat varit tre krascher med dödlig utgång och en knarkmaffiakapning där flygplanet inkl. turister, pilot och 500 kg kokain hamnade i den peruanska gränsdjungeln.
Det är yttepytte-plan man flyger i och det gör att de flesta blir galet åksjuka efter bara någon minut.
Och! Det kostar ca 100 dollar för 35 min flygande.

Med denna info innanför pannbenet och inflammation i bihålorna avstod jag från att flyga. Jag menar, 100 dollar för att först kräkas och sen störta alt. kidnappas av knarkmaffian kändes inte som en särskilt bra deal. Jag har kräkts tillräckligt på denna resa.
Mattias däremot tyckte att det hela lät trevligt och han begav sig upp bland molnen. De har ökat säkerheten på det senaste visade det sig, de tog nämligen Mattias kniv innan han fick gå ombord på det lilla planet som hade plats för två piloter och två passagerare, vilket säkert kändes bra för den andra passageraren.
Mattias var helt lyrisk när han kom ner igen, inte så mycket över Nascalinjerna, utan att ha flugit i ett så litet plan.
Jag var också lyrisk. Över att han hade överlevt.

      

Sen tog vi bussen till Lima.
Lima har ett riktigt dåligt rykte bland resenärer. Otäck stad, sa vissa. Ful stad, sa andra. Några hade inte vågat gå ut från hotellet och andra hade bara hållt sig på stranden.
Lite oförtjänt dåligt rykte, måste jag nog säga. För inte är det otäckt eller otrevligt, men det är en ganska platt och grå stad. Den påminner om östeuropa med betong och gamla utsmyckade hus som ingen tvättat på 15 år. Lite ostädat sådär. Man får för sig att de inte riktigt tycker om sin stad, de bara bor där.
Det finns inte så mycket att göra heller förutom ett par museer. Vi har varit på ett av dem där man fick gå ner i katakomber fyllda med skelettdelar. Högar med tusentals ben och skallar som låg nere i de murade valven. Annu en makaber turistattraktion. "Titta en så vacker tavla och vilket stiligt Femur".
Vi har även bevandrat oss i Perus kulinariska djungel. Mer om det kommer snart i Culinary Corner.

Ikväll åker vi till Trujillo där vi ska titta på mer stenhögar gjorda av indianer och även ha lite semester, dvs. ligga stilla och dricka drinkar.

Efter Incaleder och Cusco begav vi oss till(baka) till Puno som vi missade på vägen till Cusco. Vi har tillbringat ca 2 dygn här och hunnit med en sväng ut på Titicacasjön och dess flytande vassöar. De skall alltså vara bebodda öar helt bestånde av vass. Men känslan man fick där ute var att det bara var uppbyggt för turister, men vad vet vi...

Snart så åker vi vidare till Nasca där vi ska flyga över de berömda Nascalinjerna. Det är planen i alla fall.

Alpaca och Lamadjur är helt fantastiska och jag kan hålla med om att de är alldeles för söta för ätas. Funderar skarpt på att börja föda upp sådana hemma i Sverige. Det vore väl något?