Helvetet på jorden
5:56 PM
Vi befinner oss i världens högst belägna stad, Potosi.
Ovanför staden reser sig det gigantiska berget Cerro rico (det rika berget) som har varit föremål för silverletande i ca 400 år. Som Mordors öga eller Kafkas slottet höjer det sig över staden. Blickar ner och iakktar.
Redan på spanjorernas tid började man utvinna framforallt silver ur berget här ovanför. Spanjorerna tvingade indianerna att arbeta i silvergruvorna utan att någonsin få komma ut. Indianerna fick senare sällskap av afrikanska slavar och det sägs att mellan åtta och tolv miljoner människor har dött i arbetet på detta berg.
Idag jobbar 15 000 personer varav uppskattningsvis 800 av dessa är barn i Potosis silvergruvor.
En gruvararbetare här, en minero, lever i ca 10 år. Dör du inte av ett ras, en felberäknad sprängning eller någon annan olycka kommer du att dö av sjukdomar, främst lungsjukdomar.
Gruvorna ägs av gruvarbetarcooperativ i socialistisk anda. Det finns inga kartor över gruvorna i berget och det är varje gruv co-operativ för sig självt. Berget borras ifrån alla håll och vem som är på väg vart eller tänker spränga var finns det ingen koordination av. Spränger grannen är det bara att hoppas på det bästa.
Inne i gruvorna regerar El Tio. Djävulen. Man måste offra till honom och hålla honom mätt och glad. Annars tar han gruvarbetarnas liv och dricker deras blod. Legenden tas på allvar och i varje gruva finns en El Tio, en staty dit arbetarna går och offrar till honom. Som en försäkring att de ska få leva ett tag till.
Gruvarbetarna har ingen tillgång till mat inne i gruvan och de bedövar sig själva med Whiskey Boliviano (96% alkohol), cocablad och ciggaretter. Denna blandning gör att de inte känner någon hunger och ingen smärta.
Gruvorna lockar inte bara arbetare i sökandet efter pengar, utan också turister. När man tar en "tour" till gruvorna ska man ha det klart för sig att det inte är ett museum och ingen lekpark. Du är bland arbetande gruvarbetare och riskerna som finns med gruvarbetet gäller för dig också. Det är på riktigt och man får verkligen se var man sätter sina fötter.
Vi startar vår rundtur med att få utrustning. Vi får heltäckande galonkläder, stövlar, en hjälm och en pannlampa. Sedan beger vi oss till Miners market där vi kan köpa "presenter" till gruvarbetarna. Cocablad, dynamit, jucie, vad man nu känner för att ge bort. Dynamit kan vem som helst köpa, när som helst, helt lagligt.
Vi åker uppför berget och presenteras för vår engelsktalande guide utanför gruvans öppning. Han tar med oss rakt in i helvetet. I El Tios värld dit jag aldrig mer vill sätta min fot. Vi tillbringade två timmar inne i gruvan och det vill jag aldrig mer göra om. Det är svårt att andas, damm blandat med syrefattig luft gör att minsta ansträngning får en att kippa efter andan. Det är mörkt. Du hör stenar som faller och berget skakas av explosioner. Plötsligt kommer en vagn med sten och du får klättra upp i något schakt. Männen som arbetar skojar med oss tjejer i sann machostil och vi får ge bort vara medköpta cocablad till de smutsiga arbetarna. Man ska svära i gruvan. El Tio vill det. En absurd värld inne i mörkret. Vår rundtur tar oss långt in i berget och vi får se hur de faktiskt arbetar, vara med i någon minut i deras vardag. Nånstans mellan att tjejen framför mig fastnar med benet i ett hål och den smutsiga mannen med rödsprängd berusad blick ber om en kyss vill jag nästan börja gråta. Asbest finns i luften och arsenik pryder väggarna. Det ska vara ofarligt att utsättas under kortare tid, men det lilla munskyddet jag har över munnen känns inte tillräckligt. Mannen med de blodsprängda ögonen har inget munskydd alls.
Att människor arbetar under dessa förhållanden med döden som en självklarhet inte så långt bort i tiden är vidrigt. Att 800 barn dessutom gör det är skamligt.
Närmre helvetet kan man nog inte komma på jorden.
En av de starkaste upplevelserna på denna resa. Ikväll åker vi till La Paz.
Är ni intresserade av barnens situation i gruvorna kan ni se dokumentaren The Devils miner.
Nagra nya bilder finns i fotoalbumet och det finns en ny dryck och en ny matratt i "Culinary Corner".
Ovanför staden reser sig det gigantiska berget Cerro rico (det rika berget) som har varit föremål för silverletande i ca 400 år. Som Mordors öga eller Kafkas slottet höjer det sig över staden. Blickar ner och iakktar.
Redan på spanjorernas tid började man utvinna framforallt silver ur berget här ovanför. Spanjorerna tvingade indianerna att arbeta i silvergruvorna utan att någonsin få komma ut. Indianerna fick senare sällskap av afrikanska slavar och det sägs att mellan åtta och tolv miljoner människor har dött i arbetet på detta berg.
Idag jobbar 15 000 personer varav uppskattningsvis 800 av dessa är barn i Potosis silvergruvor.
En gruvararbetare här, en minero, lever i ca 10 år. Dör du inte av ett ras, en felberäknad sprängning eller någon annan olycka kommer du att dö av sjukdomar, främst lungsjukdomar.
Gruvorna ägs av gruvarbetarcooperativ i socialistisk anda. Det finns inga kartor över gruvorna i berget och det är varje gruv co-operativ för sig självt. Berget borras ifrån alla håll och vem som är på väg vart eller tänker spränga var finns det ingen koordination av. Spränger grannen är det bara att hoppas på det bästa.
Inne i gruvorna regerar El Tio. Djävulen. Man måste offra till honom och hålla honom mätt och glad. Annars tar han gruvarbetarnas liv och dricker deras blod. Legenden tas på allvar och i varje gruva finns en El Tio, en staty dit arbetarna går och offrar till honom. Som en försäkring att de ska få leva ett tag till.
Gruvarbetarna har ingen tillgång till mat inne i gruvan och de bedövar sig själva med Whiskey Boliviano (96% alkohol), cocablad och ciggaretter. Denna blandning gör att de inte känner någon hunger och ingen smärta.
Gruvorna lockar inte bara arbetare i sökandet efter pengar, utan också turister. När man tar en "tour" till gruvorna ska man ha det klart för sig att det inte är ett museum och ingen lekpark. Du är bland arbetande gruvarbetare och riskerna som finns med gruvarbetet gäller för dig också. Det är på riktigt och man får verkligen se var man sätter sina fötter.
Vi startar vår rundtur med att få utrustning. Vi får heltäckande galonkläder, stövlar, en hjälm och en pannlampa. Sedan beger vi oss till Miners market där vi kan köpa "presenter" till gruvarbetarna. Cocablad, dynamit, jucie, vad man nu känner för att ge bort. Dynamit kan vem som helst köpa, när som helst, helt lagligt.
Vi åker uppför berget och presenteras för vår engelsktalande guide utanför gruvans öppning. Han tar med oss rakt in i helvetet. I El Tios värld dit jag aldrig mer vill sätta min fot. Vi tillbringade två timmar inne i gruvan och det vill jag aldrig mer göra om. Det är svårt att andas, damm blandat med syrefattig luft gör att minsta ansträngning får en att kippa efter andan. Det är mörkt. Du hör stenar som faller och berget skakas av explosioner. Plötsligt kommer en vagn med sten och du får klättra upp i något schakt. Männen som arbetar skojar med oss tjejer i sann machostil och vi får ge bort vara medköpta cocablad till de smutsiga arbetarna. Man ska svära i gruvan. El Tio vill det. En absurd värld inne i mörkret. Vår rundtur tar oss långt in i berget och vi får se hur de faktiskt arbetar, vara med i någon minut i deras vardag. Nånstans mellan att tjejen framför mig fastnar med benet i ett hål och den smutsiga mannen med rödsprängd berusad blick ber om en kyss vill jag nästan börja gråta. Asbest finns i luften och arsenik pryder väggarna. Det ska vara ofarligt att utsättas under kortare tid, men det lilla munskyddet jag har över munnen känns inte tillräckligt. Mannen med de blodsprängda ögonen har inget munskydd alls.
Att människor arbetar under dessa förhållanden med döden som en självklarhet inte så långt bort i tiden är vidrigt. Att 800 barn dessutom gör det är skamligt.
Närmre helvetet kan man nog inte komma på jorden.
En av de starkaste upplevelserna på denna resa. Ikväll åker vi till La Paz.
Är ni intresserade av barnens situation i gruvorna kan ni se dokumentaren The Devils miner.
Nagra nya bilder finns i fotoalbumet och det finns en ny dryck och en ny matratt i "Culinary Corner".
Hej igen! Vilka häftiga upplevelser. Jag undrar om jag själv hade vågat mig ner i gruvgångarna i silverberget. Jordbävningsrisk o sprängningar m.m. men man måste ju våga ngt för att för att uppleva intressanta saker. Nanna var i dessa trakter för ett par år sedan o tog en hel del foton. Har ni lagt in bilder från Bolivia? Det känns ganska fjuttigt att komma med en semesterresa till Rhodos i jämförelse men vi hade faktiskt mkt behagligt o bra. Skulle kunna lägga in en egen culinary corner om jag ville. Nu åter i arbete. tiden går rasande fort både för er o oss här hemma. Hur ser era fortsatta resplaner ut? Colombia är väl på tur? Vi önskar er en fortsatt fantastisk resa. Leif Christin o Tove som är här för tillfället.
Harligt att ni hade det trevligt pa Rhodos. Var det nagot ackligt eller gott du/ni at? :)
Jag var faktiskt inne och kollade Nannas resdagbok for nagra dagar sedan. Vi har sett valdigt mycket samma saker och har tagit nagra nastan identiska bilder.
Kommer aven ihag att Nanna var sjuk har i trakterna och det verkar inte battre an att vi ocksa akt pa varsin matforgiftning. Bolivias mathygien ar nog inte den basta.. ;)
Men vi haller tempot uppe och hoppas pa en vanda over Titicacasjon innan vi lamnar Bolivia och vandrar inkaleden den 26:e.
I peru finns sa valdigt mycket historiskt intressant att se, bl.a. kollar vi priser for flyg for att kunna se Nazcalinjerna fran ovan. Tyvarr far vi ju dra igenom Ecuador lite for fort for att kunna se mer av Colombia. Galapagos far helt enkelt bli en annan resa.
Boliviabilder kommer upp om nagra dagar.
Manga halsningar.. /Mattias