We made it! Vi överlevde!
Efter tre ansträngande och en helvetiskt jobbig dag kom vi fram till Machu Pichu. Känslan när man kom upp på den sista toppen och såg Machu Pichu ligga framför en fick det att ila till längs med ryggraden. Vi har förtjänat denna utsikt. En av de vackraste i världen.

Incaleden var jobbig. Säger någon något annat har de antingen inte gått den eller så snackar de goja. Man svettas. Man flämtar som en jämthund på Mallorca och benen förvandlas till stum gele. Och det är inte bara den fysiska ansträngningen back-gång innebär, utan du befinner dig dessutom på mellan 3000 och 4000 m över havet. Luften är tunn och kroppen är ovan, det spär på, oavsett hur vältränad du är.
Men det är värt det. Värt det flera gånger om.

Första dagen tar man det ganska så lugnt, man trallar på och det är först framåt eftermiddagen det blir lite jobbigt. Men man tänker att "detta är väl inte så farligt, detta kan man ju göra utan problem"...

      

... Men så kommer Dag två, som man skulle kunna kalla Hell Day. För man går mer eller mindre i backar hela dagen. Precis hela dagen, rakt upp och rakt ner. Redan en timme efter frukost tänkte jag detta kommer aldrig att gå. Min hjärna for runt med tankar som "Jag kommer att dö". "Jag kommer att få bosätta mig här på berget om de inte skickar en helikopter". "Mina ben kommer att gå av". "Mina lungor kommer att sprängas snart." "Jag kan inte andas." "Mina fötter lyder mig inte." Ja, ni förstår mina tankegångar, det där med mental inställning ni vet...
Men! Men, så plötsligt är man framme. Man kommer fram till tältlägret och man klarade det. Man hade inte dött, inte ens litegrann. Ens kropp tog sig fram trots att det ibland kändes hopplöst. Yes we can! ville man skrika över begren. I Made it! Jag kunde! Jag är stark! En tillfredställande stolthet i alla fall jag inte känner så ofta.

      

Dag tre var en lugn dag, man vandrar halva dagen och sen kan man klättra omkring på en Incaruin resten av dagen. Rena semestern efter dag två. Härligt.

Dag fyra går man upp 03.30 och speedar iväg mot Machu Pichu i rask marschtakt. Några timmars gång och sen står man plötsligt där, mitt i ruinen och vid målsnöret. Framme. Inga fler backar! Inga mera toppar att gå vver eller broar att korsa. Framme!
Vi hade lite otur med vädret sista dagen. Alla andra dagar var vädret exemplariskt, men när vi kommer fram så regnar det och dimman ligger tät över Machu Pichu. Det fullkomligt öste ner så vi blev helt dränkta och utsikten bestod mest av moln. Lite otur sådär.

      

Som väntat var det väldigt mycket människor i Machu Pichu. Efter att ha stånkat sig fram i flera dagar kändes det lite orättvist att de pigga, nyduschade människorna som tagit bussen upp också skulle få se staden. Jag menar, de har ju inte förtjänat det på samma sätt som vi, proffsen, gjort. Amatörer...
Men, våra belöningar har varit andra, för längs med Incaleden finns det massor av Incaruiner du inte kan komma till om du inte vandrar dit. Utsikten över bergen är magiskt vacker och känslan att vandra i denna mytomspunna led går inte att föreställa sig eller ta en buss till. Det gör att varje skavsår, varje vy och varje flämtning blir till en upplevelse både utanför och inom en själv. Man har tagit del av Incaleden och Machu Pichu med både själ, kropp, hjärta och ögon. Man har svettats där Inca svettades. Man har sovit där, vaknat där och sett samma saker. Det känns.... mäktigt. Och på riktigt. Inte som på museum eller på håll, utan vi gjorde som de gjorde. I samma fotspår.

Maten vi fick på vandringen var förvånansvärt bra, tydligen hade de en peruansk trollkarl i kökstältet som tom. spottade ut en tårta till oss sista dagen. Det är inte illa pinkat på ca 4000 m höjd utan ugn.
Gruppen vi gick med bestod av sex stycken Irländskor, ett svenskt par, en australiensiska och en amerikanska. Alla var hur trevliga som helst och gjorde att Incaleden blev ett av våra bästa minnen från denna resa.

Och förresten! Mattias var den enda som bar sin egen packning hela vägen. Plus att han gjorde det hela i sandaler. Han är tydligen besläktad med bergsgeten.

Efter att vi kom tillbaka till Cusco mötte vi upp mina föräldrar som har skämt bort oss med supergod mat på lyxiga restauranger. Vi åt frukost på deras fina hotell och det var nästan så att man började gråta när man såg fatet med gravad lax och färskost. Yummie!
Så nu är vi tillbaka på matchvikt igen och redo att fortsätta utforska Incas mystiska rike.

Alpackakött rescenseras i "Culinary Corner".

Vi laddar!!
Pasta, stretching och djupandning. Här ligger vi i må ni tro. I övermorgon påbörjar vi Incaleden. I fyra dagar och tre nätter skall vi vandra över bergen och genom dalarna. Genom skogen och över åkrarna. Hepp hepp, i rask takt.
Vi ska bära våran egen packning för att vi är för snåla för att hyra en extra bärare. Undrar om jag kommer att ångra det..?
I värsta fall får jag väl stjäla en åsna längs vägen. Eller ringa efter en taxi.
Det är inte jättemånga mil vi skall gå. Men det är rätt mycket upp. Och rätt mycket ner.
Mentalt har jag ställt in mig på smärta. Och skoskav.

Just nu är vi i Cusco.
Cusco är en väldigt vacker, historisk stad. Historien syns överallt då delar av staden är byggd på gamla Incaruiner och de gamla kyrkorna spanjorerna byggde står fortfarande praktfullt kvar. Vissa gator är Incagator och det är mycket välbevarat.
Precis överallt är det något historiskt och viktigt att se.
Historien skedde här. Precis här var det den sista Incakonungen bad för sitt liv och ville köpa sig fri för ett rum av guld. Kungen skickade efter flera hundra lamor som bar skatten som skulle betala för hans liv till spanjorerna. När guldet kom fram och kungen hade betalat med allt guld han kunde uppbringa skrattade spanjorerna gott - och högg huvudet av honom ändå.
Det mäktiga Incariket och all dess mystik var har. Där vi står, går och sitter.

      

Vi har vandrat runt i Cusco och tittat och vi har varit i The Sacred Valley. I själva hjärtat av Incakulturen där det finns ruiner och andra lämningar precis överallt. The Sacred Valley är den dal som sträcker sig från Cusco ända till Machu Pichu. Det finns så mycket att se där. Exempelvis finns en gammal ruinstad på en bergssluttning som blickar mot ett berg. På det berget finns två naturliga formationer som ser ut som ansikten. Dessa var gudar enligt indianerna. Ett av dessa ansikten skyms helt av solen varje år den 21:a juni. Det häftiga med detta
är att just det datumet var heligt och ett nyckeldatum för den kultur som levde i Tiwanaku i Boliva (där vi var nyligen). Just det datumet lyste solen igenom deras solport på deras största och mest heliga pyramid. Byggd flera hundra år innan Inca härskade.
Ens fantasi slår volter och man vill ge sig ut på bergen på jakt efter en skatt eller vad det nu kan vara. På något vis känns det som om så stora hemligheter finns bevarade här. Som om indianernas andar lever kvar och skrattar åt vår enfaldiga kultur. De visste saker som vi inte vet. Det löste gator vi inte vet finns. Det fattade något jag tror vi inte förstår.


Boliviabilder ar upplagda i fotoalbumet.

Vi har nu varit i La Paz alldeles för länge.

Först visar det sig vara val här och när det är val är allting stängt. Så det blev först en extradag där vi bara fick vänta.

Sen äter vi något ondskefullt och förgiftat. Dagen vi ska besöka de urålderliga indianruinerna Tiwanuakau mår Mattias skunk. Han vandrar omkring som en blek zombie på darriga ben, men enveten som han är ska han minsann gå på den guideade turen. Men när vi kommer hem tar giftet överhanden.
Några timmar efter är det min tur. Kräkfest deluxe.
Har aldrig mått så illa i hela mitt liv. Mattias fick gå och köpa ciprofloxacin (här behövs inga recept) och ge mig, annars hade jag med säkerhet avlidit i en kräkande liten hög.
Vi mår bra nu, om än lite skakiga på matfronten.

Och sen. När vi tillfrisknat från den ondskefulla förgiftningen och är redo att åka till Cobacabana och i snabbhet utforska Titicacasjön så, självklart, har någon idiotby på vägen dit fått för sig att de ska blockera vägen så att ingen trafik kan gå. Det har varit massa politiska uppror i landet och det är demonstrationer här i La Paz varje dag, så det ligger lite i luften. Att det är en roadblock får vi veta kvällen innan bussen ska gå i lagom tid till att alla bokningskontor har stängt så att vi inte kan boka om något.

Våra sisådär 3 dagar i La Paz blev en dryg vecka...

Men! Imorgon (heppar peppar ta i trä *spotta över axeln*) åker vi raka vägen till Cusco där vi ska vandra Incaleden den 26:e. Med tanke på allt tramsande på vägen så tillbringar vi hellre några dagar extra i Cusco och väntar än blir strandsatta någonstans och missar Incaleden. Man måste nämligen betala kontant på deras kontor minst två dagar innan turen går, så tiden tickar iväg.

Det positiva i allt detta tramsande är att man både sparar pengar och blir smal när man är sjuk. Vi har verkligen fått tillbringa tid i La Paz, det är det inte alla som har. Och! Våra immunforsvar kommer att kunna stå emot en rymdinvasion efter detta.

Hoppas ni alla har haft en trevligare vecka än vad vi har.

Vi befinner oss i världens högst belägna stad, Potosi.
Ovanför staden reser sig det gigantiska berget Cerro rico (det rika berget) som har varit föremål för silverletande i ca 400 år. Som Mordors öga eller Kafkas slottet höjer det sig över staden. Blickar ner och iakktar.



Redan på spanjorernas tid började man utvinna framforallt silver ur berget här ovanför. Spanjorerna tvingade indianerna att arbeta i silvergruvorna utan att någonsin få komma ut. Indianerna fick senare sällskap av afrikanska slavar och det sägs att mellan åtta och tolv miljoner människor har dött i arbetet på detta berg.
Idag jobbar 15 000 personer varav uppskattningsvis 800 av dessa är barn i Potosis silvergruvor.
En gruvararbetare här, en minero, lever i ca 10 år. Dör du inte av ett ras, en felberäknad sprängning eller någon annan olycka kommer du att dö av sjukdomar, främst lungsjukdomar.
Gruvorna ägs av gruvarbetarcooperativ i socialistisk anda. Det finns inga kartor över gruvorna i berget och det är varje gruv co-operativ för sig självt. Berget borras ifrån alla håll och vem som är på väg vart eller tänker spränga var finns det ingen koordination av. Spränger grannen är det bara att hoppas på det bästa.
Inne i gruvorna regerar El Tio. Djävulen. Man måste offra till honom och hålla honom mätt och glad. Annars tar han gruvarbetarnas liv och dricker deras blod. Legenden tas på allvar och i varje gruva finns en El Tio, en staty dit arbetarna går och offrar till honom. Som en försäkring att de ska få leva ett tag till.
Gruvarbetarna har ingen tillgång till mat inne i gruvan och de bedövar sig själva med Whiskey Boliviano (96% alkohol), cocablad och ciggaretter. Denna blandning gör att de inte känner någon hunger och ingen smärta.

      

Gruvorna lockar inte bara arbetare i sökandet efter pengar, utan också turister. När man tar en "tour" till gruvorna ska man ha det klart för sig att det inte är ett museum och ingen lekpark. Du är bland arbetande gruvarbetare och riskerna som finns med gruvarbetet gäller för dig också. Det är på riktigt och man får verkligen se var man sätter sina fötter.
Vi startar vår rundtur med att få utrustning. Vi får heltäckande galonkläder, stövlar, en hjälm och en pannlampa. Sedan beger vi oss till Miners market där vi kan köpa "presenter" till gruvarbetarna. Cocablad, dynamit, jucie, vad man nu känner för att ge bort. Dynamit kan vem som helst köpa, när som helst, helt lagligt.
Vi åker uppför berget och presenteras för vår engelsktalande guide utanför gruvans öppning. Han tar med oss rakt in i helvetet. I El Tios värld dit jag aldrig mer vill sätta min fot. Vi tillbringade två timmar inne i gruvan och det vill jag aldrig mer göra om. Det är svårt att andas, damm blandat med syrefattig luft gör att minsta ansträngning får en att kippa efter andan. Det är mörkt. Du hör stenar som faller och berget skakas av explosioner. Plötsligt kommer en vagn med sten och du får klättra upp i något schakt. Männen som arbetar skojar med oss tjejer i sann machostil och vi får ge bort vara medköpta cocablad till de smutsiga arbetarna. Man ska svära i gruvan. El Tio vill det. En absurd värld inne i mörkret. Vår rundtur tar oss långt in i berget och vi får se hur de faktiskt arbetar, vara med i någon minut i deras vardag. Nånstans mellan att tjejen framför mig fastnar med benet i ett hål och den smutsiga mannen med rödsprängd berusad blick ber om en kyss vill jag nästan börja gråta. Asbest finns i luften och arsenik pryder väggarna. Det ska vara ofarligt att utsättas under kortare tid, men det lilla munskyddet jag har över munnen känns inte tillräckligt. Mannen med de blodsprängda ögonen har inget munskydd alls.
Att människor arbetar under dessa förhållanden med döden som en självklarhet inte så långt bort i tiden är vidrigt. Att 800 barn dessutom gör det är skamligt.
Närmre helvetet kan man nog inte komma på jorden.

En av de starkaste upplevelserna på denna resa. Ikväll åker vi till La Paz.

Är ni intresserade av barnens situation i gruvorna kan ni se dokumentaren The Devils miner.

Nagra nya bilder finns i fotoalbumet och det finns en ny dryck och en ny matratt i "Culinary Corner".

Från San Pedro de Atacama tog vi oss över de mäktiga öknarna på toppen av Anderna till Uyuni, Bolivia, där vi befinner oss nu. Högt högt över havet.

Under tre dagar och två nätter har vi:

- Åkt fyrhjulsdriven jeep genom öknar, över berg och dalar. Det finns typ ingenstans man inte kan köra. Tydligen.
- Sett flamingos, lamor och andra ökendjur. Någon som sett en svanskanin tex?
- Beundrat ökenlaguner i rött, blått, svart och vitt.
- Vandrat på världens (?) största saltöken.
- Smakat på världens (?) största saltöken.
- Bott i ett hotell byggt av salt.
- Frusit häcken av oss i Andernas vindar.
- Blivit röda i fejjan av megasuperstarka solen.
- Sett geisrar som luktade faan.
- Sett en aktiv vulkan och vulkanstenar i alla storlekar och former.
- Fått en släng av höjdsjuka på 5000 m höjd.
- Badkrukat oss på kanten av en hotspring.
- Sett en tågkyrkogård.

Etc. mm. mm.

Det har varit så intensivt att jag knappt minns allt vi gjort just nu.
Men. Tänk er att stå mitt i en öken som är helt vit av salt, som ett hav där man på vissa håll bara ser horisonten. Vinden blåser iskall och solen är stekande het. Som om man hamnat på Mars.
Cooooolt var det!

Imorgon åker vi till staden Potosi där vi ska ta oss neråt. Dvs. ner i marken.

Hur har ni det där hemma?

Kramar <3

Vi har nu tillbringat två dagar i Santiago de Chile och har begett oss norrut för att ta oss till Bolivia. Vi bestämde oss för att inte tillbringa så mycket tid i Chile av olika anledningar. Dels fick vi välja lite bland länderna här då vi inte har tid att besoka alla och Chile blev bortprioriterat. Chile är också ett betydligt dyrare land än exempelvis Bolivia. Det är lite lyx-back packing här i Chile om man vill göra något eller se något särskilt, Bolivia passar oss luffare bättre. Tror vi.

I Santiago har vi gått på en city tour och tittat på staden. Vi har varit på en vingård, Concha Y Toro, där de tillverkar Castillero del Diablo vinet. Djävligt gott skulle man kunna säga, men det var inga vidare viner. Tyvarr.
Santiago kommer väl inte vinna några priser för sin charmighet då staden i jämförelse med andra liknande städer mest är grå och avgasig, det finns egentligen inget att se där. Staden påminde oss om Ryssland av någon anledning.
Vi har även sett en del demonstrationer i Santiago och en jädrans massa poliser och militärer. Tydligen demonstrerar studenter för att de vill ha bättre utbildning och grejer.

Från Santiago tog vi bussen till San Pedro de Atacama som ligger i norra Chile. Bussen tog ca 24 timmar och det var en mycket vacker färd.
San Pedro de Atacama är en okenstad som är som hämtad ur någon westernfilm. Platt, grusfärgad och så torr att man tror allt bara skall bli till damm om man petar på något. Vi befinner oss på ca 2400 m höjd och det påverkar en hel del faktiskt, luften känns mycket torrare och det är tyngre att göra fysiska saker. Den lokala medicinen för det är att tugga coca-blad, men jag vet inte om det är något man borde prova.

Imorgon åker vi ut i saltöknarna och vidare till Bolivia.

Hasta Luego amigos!

Bilder har kommit upp i fotoalbumet! Ta en kik.

Påskön!

Det är som att vandra runt i en sagovärld här. Legender, statyer, landskapet, vatten, himmel och krafter som vibrerar i luften.

Vi var nästan själva var vi än var på ön och det gjorde att det verkligen kändes som vi fick upptäcka ön på vårat eget sätt. Första dagen vi gav oss ut så hade vi hyrt en bil, en jeep som skulle klara av de gropiga grusvagarna. Vi korde runt hela ön och besökte sigheterna med Moais, Orongo som ar det ceremoniella centrumet, stenbrottet dar de högg ut Moaisen, grottor, grottmålningar, petroglyfer och varldens navel. Så mycket att se och så många vyer som får det att ila langs ryggraden.

Dagen efter vandrade vi runt i 6 timmar och såg det som vi inte hann se dagen innan. Nordostra delen av ön går bara att nå till fots eller på hastryggen, den delen har vi inte hunnit med.

      

Påskon r karg, den ar bitvis lummig, den ar som en stapp, som månen kan tankas vara, som Island och som oken. Gigantiska ljusblåa vågor slår mot den svarta vulkanstenen och mjukt vitt skum rullar in pa sandstranden Ana Kena. Naturen liksom slår en i ansiktet och bor akta sina steg, mot naturen eller Moaisens krafter har man inget att satta emot.

Denna o ar fylld av vilda och tama hastar och hunder. Vackra hastar och hundar. Ett paradis for en sån som jag.


Nar man står på en tunn remsa mark med en vulkankrater på ena sidan och det till synes oändliga havet vars nästa anhalt är Antarktis och vet att Fagelmännen hade sina ritualer precis på den mark dar du står så fylls man av en kansla av att världen är en sån magisk plats och man påminner sig sjalv om att aldrig någonsin glömma bort det. Och hur lyckligt lottad man är som får upptäcka den.


Strax går planet till Santiago de Chile.

Hasta luego!