And we are back! När en kvarts internet kostar lika mycket som en middag blir det inte många bloggar skrivna. Men jag forstår att ni har saknat oss...

Hawaii!
Det var precis lika vackert som man trodde att det skulle vara. En paradisö med stora doser Aloha och Hulahula.
Flyget till Hawaii gick från Bali via Taipei och där hade vi hela 7 timmar på oss innan nästa plan skulle gå, vi tog en sväng in till centrala Taipei som visade sig vara en liten oväntad överraskning på var resa. De påminde om Kina väldigt mycket, men med en stor skillnad: Människorna beteede sig till synes fullt normalt! Dit vill vi åka tillbaka och utforska landet.

      

Men Hawaii då.
Vi har haft ett problem med dessa vackra havsöar: De är väldigt dyra... Vilket har begänsat vårat aktivitetsutbud en aning.
På Hawaii tillbringade vi all tid på Oahu, Honolulu och närmare bestämt på Waikkikibeach. Surfers paradise och turistparadis. Vi hade gärna åkt till en annan ö också, men det funkade helt enkelt inte. På Hawaii tog vi det mest lugnt och stilla med många strandtimmar. Vi åkte runt på en hop-on-hop-off-buss och tittade på sevärdheter i staden och så var vi vid Pearl Harbour och beundrade amerikansk patriotism. I övrigt vältrade vi oss i den amerikanska kulturen i form av besök på Walmart och x antal snabbmatsställen. Amerikanerna har verkligen gjort snabbmaten till en konst! Det är nästan så man funderar på om det inte ar värt att leva ett liv i fetma när vissa saker smakar såå gott, deras glasskreationer är nästan vulgära (fast på det bra sättet). Vi besökte The Cheesecake Factory, ni som kollar på Big Bang Theory förstår varför jag ville gå dit och ni som inte tittar på det borde börja.
Hawaii var invaderat av japaner. Till och med informationen var p japanska. Ibland glömde man bort var man var och fick för sig att man var i asien igen.

      

Från Hawaii flög vi raka vägen till Tahiti.
Tahitis turism är exklusiv och att ta den lokala bussen från flygplatsen funkar oftast inte för bussen går kanske bara tre gånger per dag, eller ibland en, ingen vet riktigt var hur eller nar. Vi kom fram ganska sent på kvällen och medan alla turister hämtades med bussar till sina fina resorts la vi oss på en bänk på flygplatsen och sov. Dagen efter kunde vi ta oss till Papeete och vidare till grannön Moorea där vi skulle bo. Vackrare öar får man leta efter och vattnet är så blått att man är osäker på om det ar en swimmingpool. Vi tillbringade våra dagar med att bada med en, vad hotellägaren svor på var, tam stingrocka och att paddla runt i havet med varsin kanot. Jag satt där och petade med min paddel och tänkte "här paddlar jag omkring på Tahiti". Helgtjänstgöring i höstblasten kanns väldigt långt borta.
Vi bodde på hela den ovärldens billigatse hotell och det visade sig vara över förväntan. Vårt dormroom hade i och för sig ingen dörr och bara tre väggar, men det var en vacker utsikt och gratis kanoter. Det fanns plats för tolv personer, men vi fick ha rummet for oss själva som tur var.
Det enda som överskuggade Tahitis glänsande vatten var priserna, de var helt absurda. 50 kronor för en cola var inte ett ovanligt pris. Maten var svindyr och att köpa souvenirer var inte att tänka på, en söt liten nyckelring gick på ca 150 spänn.

      

Men det syns också på klientelet att Tahiti inte riktigt är till för kleti och preti (eller vad sanna som oss kallas), flygplatsen var en enda modevisning i märkesväskor och man känner sig lite som en hemlös person när man vandrar omkring i slitna sandaler och solblekt ryggsäck. Jag åkte på en ögoninflammation den sista dagen också, så med ett knallrött öga utan smink ryggade de fina franska tanterna nästan tillbaka för en. Mon Cherie! Un petie crazy!
Inflammationen försvann på en gång med rätt ögondroppar, so do not worry mammut...

Vi landade på Påskön imorse och ska tillbringa de närmaste dagarna med att följa i Thor Heyerdahls spår. Det ligger något i luften här, denna ö ar speciell och jag känner att min Aku-Aku vandrar bredvid mig. Moaisen står sin praktfulla givakt och en liter vin kostar 20 spänn. Det kommer bli bra det här.

Drivmedel,
När man tankar sin bil eller motorcykel på sin lokala bensinstation i Indonesien får man sin bensin serverad i olika typer av flaskor. På de mer strikta muslimska öarna serveras bensinen i vattenflaskor eller omärkta glasflaskor. I det lite mer hedonistiska Bali kan man glatt välja mellan Absolut vodkabensin eller Jim Beambensin.

      

Livsmedel
Bistro ar ju en mindre restaurang men ordets ursprung är dock höljt i dunkel. Det kan eventuellt härledas från det ryska ordet быстро, som betyder "snabb". Ryska soldater som ockuperade Frankrike efter Napoleonkrigen skall ha uppmanat fransmännen att servera mat på ett snabbare sätt genom att hojta Bistro, bistro!
Kineserna var som nämnts tidigare väldigt snabba med att tillaga och servera mat och ryssar och mongoler var medelsnabba. I Indonesien kan det ibland ta osannolikt lång tid att få fram maten på bordet. En och en halv timmes väntetid for att få kokta grönsaker serverade är det smått oslagbara reserekordet än så länge.
Man skall ju inte gå runt hoppas pa en hel rysk invasion men en handfull ryska soldater på besök på väl valda indonesiska restauranger skulle nog inte vara till skada.

Och den ekonomiska situationen.
Eurosammarbetat knakar i fogarna. Världsekonomin är i full gungning. Supermakter kommer och går. Ett tecken i tiden på att saker och ting inte är helt som förut skulle kunna vara det amerikanska foretaget Georgia Chopsticks verksamhet. Detta företag producerar små engångsträpinnar som man äter med. Samma sorts pinnar som används i stora delar av Asien. Inget konstigt med det om det inte vore för att Georgia Chopsticks exporterar i stort sett hela sin produktion till Asien. Numera står och sitter alltså amerikaner i (supermakten) USA och tillverkar chopsticks som de exporterar till hungriga kineser. TIME NewsFeed har mer info.


Så står det till i världen och våran asientripp lider mot sitt slut for den har gången. Efter Bali väntar några veckors öhoppning över Stilla havet. Och därefter nya äventyr på ny kontinent. Vi mår väl och är laddade till max.

Indonesienbilderna är publilcerade i fotoalbumet och det finns två nya inlägg att avnjuta i "Culinary Corner".

På återseende!

Jag vill inte åka härifrån!
Jag vet inte vad det är men jag älskar detta ställe. Det är så lugnt och kravlöst, så mycket butiker att titta i, gallerier att beundra och så många risfält att beskåda. Inga fyllon som brölar eller påflugna säljare (förutom på marknanden, men det vore väl tjänstefel av dem att inte anfalla turister där...). Lugnt, otvunget och gött.
Jag skulle ljuga om jag påstod att vi förkovrat oss i den lokala kulturen, men vi har faktiskt varit på en dansuppvisning med traditionella danser som var så fin att det tog en hel timme innan man var uttråkad och rastlös.
Det finns små gömda skatter här i Ubud bakom de designade fasaderna, man måste bara leta lite. Igår hyrde vi en motorbike och skulle kolla lite tempel runt om. De var inga större sensationer (Ankor bortskämda) men så kom vi till ett grottempel där en liten grotta med några saker i var the main attraction. Vi ryckte på axlarna och vandrade omkring lite på området. Vi fick syn på en liten skylt som pekade in i djungel och det stod "djungel temple". Vi ryckte på axlarna igen och följde pilens riktining. Efter en liten vandring som var som djungelboken meets Avatars Pandora fick vi gå ner för branta trappor ner till en flod som plöjde genom djungeln. Där nere, uthugget ur berget vid flodens sidor var templet. Vi kunde inte gå in i det, men den magiska scenen mitt i den kraxande djungeln med floden som lekte och skummade, fåglarna som sjöng sina melodier och vinden som vajade den täta skogen fick Matt att förvandlas till Indiana Jones och mig att vilja svinga mig i en lian. Det kan inte bli så mycket bättre än så.

      

Vi ska snart åka till Kuta beach och vänta på planet som tar oss hela vägen till Honolulu. Flygresan skall ta typ ett dygn med en låång mellanlandning i Taiwan. Hawaii är ju USA och efter Indonesisk risföda ser man fram emot några all-you -can-eat-buffes och annan hälsosam mat.
See you when we get there. Aloha.

Vi begav oss till en av Gili öarna för att få lite lugn och ro och samla lite krafter inför sydamerika. Höra lite havsbris, bada lite, sola och spatsera på den vackra stranden. Ja, ni förstår våra gulliga intentioner. Gili öarna består av tre öar, alla med lite olika infallsvinklar och prisklasser, vi valde den billigaste, som de luffare vi är. Big mistake, skulle det visa sig.
När vi kommer fram till vår valda ö, Trawangan, och ska leta någonstans att bo hittar vi en filur som hyr ut rum som är 50 % billigare än alla andra vi frågat om. Vi blir lite fundersamma, vad är haken..?
Vi kollar rummet, ser okej ut. Vi luktar i rummet, luktar inget. Vi spolar i kranen, inget svart vatten. Vi kollar i sängen, inga blodfläckar. Fönstren är hela, golvet är intakt och taket ser ut som det håller. Hmmm.
Vi tar det.
Det blir kväll och mörkt. Inga ravepartyn i rummet bredvid, inga kackerlackor som krälar fram. Allt är bra och frid och fröjd.
Tills vi somnat och snusat tillräckligt länge för klockan att bli 05.00. ALLAH AKBAR!!!!!!!!!!!!!!!!! Vi flyger upp ur sängen, yrvakna och disorienterade. Det fullkomligt skallrar i väggarna, det låter som om vi var mitt i en högtalare, ljudet skakar om oss, skrämmer först livet ur oss och sedan fattar vi. Vi bor precis vid deras minaret. Bönestundsdags.
De håller på och yrar, skriker och gapar i sin microfon ett bra tag, sen tystnar minareten. Vi väntar på tystnaden.. aah... lugnet återvänder och vi tror vi ska få somna om.
KUCKELIKUUUUUU!!!! Minareten avbyts av ungefär 2000 tuppar, hönor och kycklingar som alla vill lovsjunga morgonen.
Nånstans mellan det fyrtiofjärde akbaret och den sextonde tuppen började vi hata Trawangan. Kom igen liksom. Klockan 5 på folks semester...?
Gili Trawangan är en liten ö och minareten var igång ganska många gånger varje dag och fullkomligt massakrerade lugnet och harmonin. Med lite hjälp av kycklingmaffian blev det hela outhärdligt oavsett var på ön man befann sig. Det var aldrig tyst.
Det är förbjudet med motordrivna fordon på ön, inte ens cementblandare är tillåtet. För det kan ju störa (!). Istället används etthundraen hästar med vagnar som transportmedel som kom farandes och skitandes var man än gick. Bra tänkt liksom.
Maten var dessutom dyr och allt var utsuget till max, allt gick liksom ut på att man skulle spendera sina pengar på sjukt dyra grejer. Badet var kasst eftersom det var för strömt för att man skulle våga sig mer än 2 m från stranden. OCH. Det finns ingen polis på öarna. Avsaknad av ordningsmakt betyder knark och det var magic mushroms överallt.
Men varför bytte ni inte ö då gnällspik?
Jahaha, det kan man fråga sig. Hoppet är det sista som överger människan och vi tänkte att det blir nog bra imorgon. Men det blev det inte.
Vi är mer trötta nu än när vi kom till Trawangan, men vi har en ny plan. Vi befinner oss i Ubud som är Balis kulturella centrum. Med lite andlig stimulans ska vi nog återhämta våra krafter. Jag funderar på en kurs i batik eller något sådant. Konstvernissage och grejer. Balinesisk dans eller träsnidning. Möjligheterna är oändliga och Mattias är superentusiastisk till detta... hehe.

Förresten fick vi göra en rolig grej på skitön, vi snorklade med sköldpaddor. Stora sköldpaddor som levde fritt i havet. Det var ball.

Det tog 30 timmar att ta sig mellan Labuhan Bajo och Sengigi och vi fick åka båt, bemo, buss, båt, buss och bemo igen.
Men! Vi kom fram lagom till en födelsedagslunch och en drink.
Vi har mest tagit det lugnt sedan vi kom hit. Idag hyrde vi en motorcykel, eller Ojek som de kallas här, och brummade upp och ner längs kusten och kollade in Lombok lite. Eftersom vi följer våra givna könsroller satt jag bakpå och såg söt ut medan Mattias navigerade maskineriet. Han körde faktiskt maskinen med sån vana att jag misstänker att han är en Hells Angel, vilket känns lite oroväckande.
Lombok är en muslimsk ö och idag är sista dagen på Ramadan sa det är ett jäkla stohej här just nu. Muslimer festar ju utan alkohol, men det är knappt man tror att de är nyktra. Kan ju passa på att önska er alla där hemma en glad Ramadan. Allah Akbar.

Indonesier är rätt roliga. Var vi än går ropar de "Mister" och "Missis" efter oss. Ibland glömmer de bort vad man kallar kvinnor för, så då får jag också heta Mister. De har även en standardfråga: "Where are you going?" och då svarar man "Jallan jallan", vilket betyder "ute och går" på Indonesiska. Så är de nöjda med det svaret sen och nickar och ler, Indonesierna.

Imorgon åker vi ut till en av Gili öarna, vi har valt att börja på Trawagan och sedan se om vi blir kvar där eller om vi byter ö eller åker till Bali igen. Gili ska ha fantastisk snorkling och det ser vi fram emot.
Hoppas ni har det bra där hemma.

Utanför den lilla staden Bajawa besökte vi tre stycken traditionella byar. Att en by är traditionell betyder att den ser ut som de alltid har gjort här på Flores, inga morderniteter med andra ord. Att den är traditionell betyder också att byns invånare fortfarande sysslar med massa hokuspokus och offrar djur bla, även om de flesta på denna ö numera har Katolska fornamn.
Det första man ser när man kommer in i en traditionell by är massa konstiga paraplyliknande saker och något som ser ut som minihyddyor som är placerade i mitten av byn. Husen ar hyddliknande med antigen gras eller bambu på taken. Det är tradition att begrava sina döda inne i byn så bredvid de paraplyliknande sakerna är det fullt med gravar. Byarna ar ganska så speciella med andra ord, det är mycket man inte förstår vad det är för något. Vi hade en gudie när vi besökte byn och det var tur, för det han hade att berätta var mycket intressant.
Deras traditioner, cermonier och riter är ganska makalösa, man tror nästan inte sådant förekommer i världen längre. Exempelvis kräver ett nytt hus en ceremoni, i denna ceremoni dansar först hela byn i en hel dag och dagen efter slaktas x antal grisar och oxar. Oxarnas horn och grisarnas käkar hängs sedan upp på framsidan av huset är det får sitta kvar. Blodet från djuren skall smetas på paraplygrejerna och minihyddorna som är symboler för man och kvinna. Ja, ni hör ju själva.
Vi badade även mitt ute i skogen i en hot spring där kokhett vulkanvatten och iskallt bergsvatten rann samma i en liten pool. Det var schizofrenvarmt och uppfriskande skont.

      

Efter Bajawa åkte vi till staden Labuan Bajo som ligger vid Flores västkust. Har utanför ligger Jurassic park, på riktigt. Komodovaranerna styr på öarna har utanför kusten.
Vi hyrde en båt med kapten och en hopp-i-land-kille tillsammans med ett franskt par och har varit ute bland öarna i två dagar.
Detta har varit något av en höjdpunkt, så otroligt vackert och fascinerande att vi inte ville stiga iland igen.
Första dagen åkte vi till ön Rinca där det också lever Komodoödlor. Vi gjorde en kortare trekk på ön och fick se massor av ödlor, till och med en unge vilket tydligen var ovanligt.
Komodoödlor heter Comodo Dragon på engelska och en drake är vad de är dessa maffiga otäcka bestar. Ödlorna jagar inte sina byten, utan de smyger sig på dem och biter dem. Deras bett är så fyllda av bakterier att bytet sakta förgiftas som genom en blodforgiftning. Inom en vecka ar bytet dött och ödlan följer det på håll hela tiden, bidar sin tid och väntar tills det kan sätta käftarna i det döda djuret. Vi fick se en stor oxe med ett blodigt öra som stod och såg sjuk ut. Bredvid den låg en ödla och väntade. Naturens råa lag man inte kan bestrida, aven om jag ville hamta antibiotika till den stackars oxen.
Efter Rinca åkte vi till två olika ställen och snorklade. Korallrev med färgade fiskar och varelser, som en annan planet under vattnet. Nemo och Flipper och koraller som blänker som pärlor och månsken. Man blir fortrollad varje gång man sticker ner nasan dar under.
Båten la sedan till för natten inne i en vik. Precis vid skymningen börjde det kraxa och skrika från mangroveträsken bredvid oss. The flying fox skulle ut på sin nattliga jakt. Hundratals av dessa gigantiska fladdermöss flög genom skymningen och skrek. Till och med Ronja Rövardotter hade blivit imponerad.
Solen gick ner och vi sov på däck under stjärnorna.

      

Dagen efter åkte vi till Komodoön och vandrade. Vi såg bara en ödla på denna ö, men det var tur, vissa besökare ser inga av dem. Odlorna bor alltså inte i några inhängnader eller något liknande, utan allt på öarna lever vilt och man är inte garanterad att se något djur alls. Vi fick även se andra djur, hjortar, grisar och massor av fåglar, sa vi var nöjda ändå.
Vi åkte sedan ut på havet igen och stannade vad som tycktes vara mitt ute i vattnet. Det var inte jättedjupt och när man tittade ner i vattnet såg man stora skuggor på botten som åkte fram och tillbaka. Mantor eller som de ocksa kallas, djävulsrockor. Det var bara att hoppa i med snorkeln och beundra. De var gigantiska och så fascinerade att jag fortfarande inte tror mina ogon. En Manta är alltsa den storsta sorten av rockor. Den storsta vi såg var nog upp mot 4-5 m mätt över vingarna, som en svart flygande matta som svävar genom vattnet.
Efter djävulsrockorna var det dags för snorkling på ett annat ställe innan vi motvilligt var tvugna att åka tillbaka till staden.

      

Vi ska nu lämna Flores och bege oss vidare västerut. Har vi tur får jag tillbringa min fodelsedag med en drink i handen i Sengigi, har vi otur får jag tillbringa den i en buss på Sumbawa. Håll tummarna!