Vi begav oss till en av Gili öarna för att få lite lugn och ro och samla lite krafter inför sydamerika. Höra lite havsbris, bada lite, sola och spatsera på den vackra stranden. Ja, ni förstår våra gulliga intentioner. Gili öarna består av tre öar, alla med lite olika infallsvinklar och prisklasser, vi valde den billigaste, som de luffare vi är. Big mistake, skulle det visa sig.
När vi kommer fram till vår valda ö, Trawangan, och ska leta någonstans att bo hittar vi en filur som hyr ut rum som är 50 % billigare än alla andra vi frågat om. Vi blir lite fundersamma, vad är haken..?
Vi kollar rummet, ser okej ut. Vi luktar i rummet, luktar inget. Vi spolar i kranen, inget svart vatten. Vi kollar i sängen, inga blodfläckar. Fönstren är hela, golvet är intakt och taket ser ut som det håller. Hmmm.
Vi tar det.
Det blir kväll och mörkt. Inga ravepartyn i rummet bredvid, inga kackerlackor som krälar fram. Allt är bra och frid och fröjd.
Tills vi somnat och snusat tillräckligt länge för klockan att bli 05.00. ALLAH AKBAR!!!!!!!!!!!!!!!!! Vi flyger upp ur sängen, yrvakna och disorienterade. Det fullkomligt skallrar i väggarna, det låter som om vi var mitt i en högtalare, ljudet skakar om oss, skrämmer först livet ur oss och sedan fattar vi. Vi bor precis vid deras minaret. Bönestundsdags.
De håller på och yrar, skriker och gapar i sin microfon ett bra tag, sen tystnar minareten. Vi väntar på tystnaden.. aah... lugnet återvänder och vi tror vi ska få somna om.
KUCKELIKUUUUUU!!!! Minareten avbyts av ungefär 2000 tuppar, hönor och kycklingar som alla vill lovsjunga morgonen.
Nånstans mellan det fyrtiofjärde akbaret och den sextonde tuppen började vi hata Trawangan. Kom igen liksom. Klockan 5 på folks semester...?
Gili Trawangan är en liten ö och minareten var igång ganska många gånger varje dag och fullkomligt massakrerade lugnet och harmonin. Med lite hjälp av kycklingmaffian blev det hela outhärdligt oavsett var på ön man befann sig. Det var aldrig tyst.
Det är förbjudet med motordrivna fordon på ön, inte ens cementblandare är tillåtet. För det kan ju störa (!). Istället används etthundraen hästar med vagnar som transportmedel som kom farandes och skitandes var man än gick. Bra tänkt liksom.
Maten var dessutom dyr och allt var utsuget till max, allt gick liksom ut på att man skulle spendera sina pengar på sjukt dyra grejer. Badet var kasst eftersom det var för strömt för att man skulle våga sig mer än 2 m från stranden. OCH. Det finns ingen polis på öarna. Avsaknad av ordningsmakt betyder knark och det var magic mushroms överallt.
Men varför bytte ni inte ö då gnällspik?
Jahaha, det kan man fråga sig. Hoppet är det sista som överger människan och vi tänkte att det blir nog bra imorgon. Men det blev det inte.
Vi är mer trötta nu än när vi kom till Trawangan, men vi har en ny plan. Vi befinner oss i Ubud som är Balis kulturella centrum. Med lite andlig stimulans ska vi nog återhämta våra krafter. Jag funderar på en kurs i batik eller något sådant. Konstvernissage och grejer. Balinesisk dans eller träsnidning. Möjligheterna är oändliga och Mattias är superentusiastisk till detta... hehe.

Förresten fick vi göra en rolig grej på skitön, vi snorklade med sköldpaddor. Stora sköldpaddor som levde fritt i havet. Det var ball.