Utanför den lilla staden Bajawa besökte vi tre stycken traditionella byar. Att en by är traditionell betyder att den ser ut som de alltid har gjort här på Flores, inga morderniteter med andra ord. Att den är traditionell betyder också att byns invånare fortfarande sysslar med massa hokuspokus och offrar djur bla, även om de flesta på denna ö numera har Katolska fornamn.
Det första man ser när man kommer in i en traditionell by är massa konstiga paraplyliknande saker och något som ser ut som minihyddyor som är placerade i mitten av byn. Husen ar hyddliknande med antigen gras eller bambu på taken. Det är tradition att begrava sina döda inne i byn så bredvid de paraplyliknande sakerna är det fullt med gravar. Byarna ar ganska så speciella med andra ord, det är mycket man inte förstår vad det är för något. Vi hade en gudie när vi besökte byn och det var tur, för det han hade att berätta var mycket intressant.
Deras traditioner, cermonier och riter är ganska makalösa, man tror nästan inte sådant förekommer i världen längre. Exempelvis kräver ett nytt hus en ceremoni, i denna ceremoni dansar först hela byn i en hel dag och dagen efter slaktas x antal grisar och oxar. Oxarnas horn och grisarnas käkar hängs sedan upp på framsidan av huset är det får sitta kvar. Blodet från djuren skall smetas på paraplygrejerna och minihyddorna som är symboler för man och kvinna. Ja, ni hör ju själva.
Vi badade även mitt ute i skogen i en hot spring där kokhett vulkanvatten och iskallt bergsvatten rann samma i en liten pool. Det var schizofrenvarmt och uppfriskande skont.

      

Efter Bajawa åkte vi till staden Labuan Bajo som ligger vid Flores västkust. Har utanför ligger Jurassic park, på riktigt. Komodovaranerna styr på öarna har utanför kusten.
Vi hyrde en båt med kapten och en hopp-i-land-kille tillsammans med ett franskt par och har varit ute bland öarna i två dagar.
Detta har varit något av en höjdpunkt, så otroligt vackert och fascinerande att vi inte ville stiga iland igen.
Första dagen åkte vi till ön Rinca där det också lever Komodoödlor. Vi gjorde en kortare trekk på ön och fick se massor av ödlor, till och med en unge vilket tydligen var ovanligt.
Komodoödlor heter Comodo Dragon på engelska och en drake är vad de är dessa maffiga otäcka bestar. Ödlorna jagar inte sina byten, utan de smyger sig på dem och biter dem. Deras bett är så fyllda av bakterier att bytet sakta förgiftas som genom en blodforgiftning. Inom en vecka ar bytet dött och ödlan följer det på håll hela tiden, bidar sin tid och väntar tills det kan sätta käftarna i det döda djuret. Vi fick se en stor oxe med ett blodigt öra som stod och såg sjuk ut. Bredvid den låg en ödla och väntade. Naturens råa lag man inte kan bestrida, aven om jag ville hamta antibiotika till den stackars oxen.
Efter Rinca åkte vi till två olika ställen och snorklade. Korallrev med färgade fiskar och varelser, som en annan planet under vattnet. Nemo och Flipper och koraller som blänker som pärlor och månsken. Man blir fortrollad varje gång man sticker ner nasan dar under.
Båten la sedan till för natten inne i en vik. Precis vid skymningen börjde det kraxa och skrika från mangroveträsken bredvid oss. The flying fox skulle ut på sin nattliga jakt. Hundratals av dessa gigantiska fladdermöss flög genom skymningen och skrek. Till och med Ronja Rövardotter hade blivit imponerad.
Solen gick ner och vi sov på däck under stjärnorna.

      

Dagen efter åkte vi till Komodoön och vandrade. Vi såg bara en ödla på denna ö, men det var tur, vissa besökare ser inga av dem. Odlorna bor alltså inte i några inhängnader eller något liknande, utan allt på öarna lever vilt och man är inte garanterad att se något djur alls. Vi fick även se andra djur, hjortar, grisar och massor av fåglar, sa vi var nöjda ändå.
Vi åkte sedan ut på havet igen och stannade vad som tycktes vara mitt ute i vattnet. Det var inte jättedjupt och när man tittade ner i vattnet såg man stora skuggor på botten som åkte fram och tillbaka. Mantor eller som de ocksa kallas, djävulsrockor. Det var bara att hoppa i med snorkeln och beundra. De var gigantiska och så fascinerade att jag fortfarande inte tror mina ogon. En Manta är alltsa den storsta sorten av rockor. Den storsta vi såg var nog upp mot 4-5 m mätt över vingarna, som en svart flygande matta som svävar genom vattnet.
Efter djävulsrockorna var det dags för snorkling på ett annat ställe innan vi motvilligt var tvugna att åka tillbaka till staden.

      

Vi ska nu lämna Flores och bege oss vidare västerut. Har vi tur får jag tillbringa min fodelsedag med en drink i handen i Sengigi, har vi otur får jag tillbringa den i en buss på Sumbawa. Håll tummarna!