Jag vill inte åka härifrån!
Jag vet inte vad det är men jag älskar detta ställe. Det är så lugnt och kravlöst, så mycket butiker att titta i, gallerier att beundra och så många risfält att beskåda. Inga fyllon som brölar eller påflugna säljare (förutom på marknanden, men det vore väl tjänstefel av dem att inte anfalla turister där...). Lugnt, otvunget och gött.
Jag skulle ljuga om jag påstod att vi förkovrat oss i den lokala kulturen, men vi har faktiskt varit på en dansuppvisning med traditionella danser som var så fin att det tog en hel timme innan man var uttråkad och rastlös.
Det finns små gömda skatter här i Ubud bakom de designade fasaderna, man måste bara leta lite. Igår hyrde vi en motorbike och skulle kolla lite tempel runt om. De var inga större sensationer (Ankor bortskämda) men så kom vi till ett grottempel där en liten grotta med några saker i var the main attraction. Vi ryckte på axlarna och vandrade omkring lite på området. Vi fick syn på en liten skylt som pekade in i djungel och det stod "djungel temple". Vi ryckte på axlarna igen och följde pilens riktining. Efter en liten vandring som var som djungelboken meets Avatars Pandora fick vi gå ner för branta trappor ner till en flod som plöjde genom djungeln. Där nere, uthugget ur berget vid flodens sidor var templet. Vi kunde inte gå in i det, men den magiska scenen mitt i den kraxande djungeln med floden som lekte och skummade, fåglarna som sjöng sina melodier och vinden som vajade den täta skogen fick Matt att förvandlas till Indiana Jones och mig att vilja svinga mig i en lian. Det kan inte bli så mycket bättre än så.

      

Vi ska snart åka till Kuta beach och vänta på planet som tar oss hela vägen till Honolulu. Flygresan skall ta typ ett dygn med en låång mellanlandning i Taiwan. Hawaii är ju USA och efter Indonesisk risföda ser man fram emot några all-you -can-eat-buffes och annan hälsosam mat.
See you when we get there. Aloha.