Nu är Mattias glad minsann, när han fick komma tillbaka till sitt älskade Indonesien.

Vi har lämnat Balis surffyllda stränder och befinner oss på ön Flores i den lilla staden Bajawa.
Vi flög från Bali till staden Maumere och därifrån tog vi oss till den lilla lilla byn Moni. Strax utanför (eller ovanför) Moni ligger vulkanen Kelimutu som har tre stycken vulkaniska sjöar på sin topp. Det fantastiska med dessa sjöar är att de alla har tre olika starka, klara färger. Färgen förändras då och då. Nu är två av sjöarna olika nyanser av blå/grön/turkost och en svart. En av sjöarna var nyligen röd. Färgerna är så starka och klara att man tror det är vattenfärg i de stora kratrara. Det bara lyser om färgen.
För att ta sig upp på berget tog man en motorcykel nästan hela vägen upp, man gick sedan den sista biten till själva sjöarna. När man tittat klart var det bara att börja traska nedåt. Vägen ner var kantad av djungel, byar och risterasser och det var minst sagt vart ansträngningen, så genuint vackert och stillsamt. Bara vinden och bambuskogens gnissel hördes.

Flores är en spännande ö som ruvar på många spännande saker. Här på Flores har man hittat skelett av en speciell människoart, Homo Florensis, som skall ha levt här för ca 18 000 ar sedan. Homo Florensis skall ha varit lika stora som sex-, sjuåringar och ha varit håriga. Mini-människor. Tyvärr har vi inte sett några sådana.
Flores består nästan helt av berg, inget är platt, djungeln är tät och vägarna så krokiga att man ibland undrar om man ens kommer framåt eller bara i sidled. Att ta sig runt här är ett litet äventyr i sig. Lokala färgglada minibussar, eller Beemos som de kallas, går i fullfart på de slingriga bergsvägarna mellan byarna. Blir de fulla finns alltid en plats på taket och allt är valkommet ombord, hönor åker med fordel i knät på någon medan grisar binds fast på taket.
Det är vackert här, tropiskt, lite galet och basic. Saker som kött och varmvatten är lyxvaror och här finns inga 7-eleven.
Här i Bajawa skall vi besöka lite gammeldags byar innan vi ger oss av igen. Vi har fått två nya reskamrater också. Det är två danska damer som är 70 resp 74 år som tycker det är roligt att backpacka. Krutgummor är nog ordet jag letar efter.

Vet ni vad som händer när man skojar om sjukdomar i ett blogginlägg...?
Jo, precis! man blir sjuk...
Jag avslutade vår Bangkokvistelse med att kräkas på min fot och har sedan legat lagom kaxig i en säng på Bali ett par dagar.
Men nu är jag frisk igen och ska istället berätta lite om Bangkok.

Bangkok ja. Eller som det också heter: Krung Thep Maha Nakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayutthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udom Ratchaniwet Mahasathan Amon Phiman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanu Kamprasit.
Men det blir lite jobbigt att skriva.
Vår plan var inte att stanna i Bangkok alltför många dagar då vi tänkt flyga därifrån till Bali rätt omgående. Men vi segade oss kvar lite extra. I Bangkok har vi nog inte gjort något vettigt i huvetaget, dagarna bara gick och man lullade runt på Khao San Road utan vare sig mål eller mening. Vi lyckades pallra oss iväg på Thaiboxning en kväll, annars kom vi mer an 200 m från Khao San.
Khao San Road är, för er som inte vet, en gata i Bangkok där alla backpackers och andra filurer bor, hänger och beter sig. Ett centrum för alla som är vita och ryggsäcksbärande.
I Bangkok känns det som att det är rätt mycket uppbyggt kring att hitta på dumheter. Det liksom är lite uppe i ansiktet på en, dekadensen, det moraliska förfallet. Ladyboysen, buckets, förfalskade id-kort och en och annan knarklangare. Det grepper efter en med långa klor och man får säga nej nej nej, jag vill inte och fäckta undan tentaklerna som drar i ens byxben. Följ med följ med.
Att filurer skulle vilja dra in Mattias på barer med töser var ju lite väntat, han faller ju under målgruppen: Man. Men att de försökte dra in mig också var lite förvånande. De kom fram till mig med menyer med olika `pussy shows` och ville att jag skulle välja en och komma in.
Jag vet inte om detta är ett tecken pa jämställdhet eller hur det skall tolkas.

Jag vet inte vad jag tycker om Bangkok egentligen. Jag behöver nog suga på den karamellen lite.
One night in Bangkok makes a hard man humble. Det tror jag i alla fall inte, Mattias biter ju inte något på, men det fick mig att kräkas på foten i alla fall.





Vi är på Bali nu och tittar på surfare. Hav, blommor och eat pray love. Tvätta bort lite

Ja. Så var det där med hälsan. Känsliga läsare varnas. Viewer discretion is advised.

Ja, hur mår man egentligen efter ca 2,5 mån av sporadisk sömnbrist, konstig mat, sena nätter, obekväma sängar, galet många restimmar, tidiga morgnar, gassande sol, lite för många öl och x antal konstiga insekter som bitit en? Det ska jag ta och tala om för er. Det kanske är synnerligen intressant då vi båda har rätt många doktorer i släkten och det kan vara bra underlag för en anamnes då vi kommer hem och behöver behandling.

Under dessa månader har jag lidit av följande: resfeber, skärsår, halsont, hosta, ryggont, nackont, åksjuka, fotblåsor, skov av psyksjuka, nageltrång på 4 tår, solsveda å de jävligaste, huvudvärk, feber vid tre tillfällen, utslag, eksem, misstänkt malaria, kolera och hjärnhinneinflammation, skavsår, illamående, magåkommor av varierande slag den ena mer intressant än den andra. Man får faktiskt ett helt annat förhållande till sitt matsmältningssystem. Mitt är som en rebellisk tonåring som är absolut helt oregerligt och inte lyssnar på mig. Jag försöker blidka det, skälla på det, muta det, hota, medicinera och klappa, men icke, minst en gång i veckan rymmer det hemifrån eller startar något bråk och jag får lov att styra upp det hela, losa konflikten. Och huh vad jag får skämmas när andra hör vara dispyter i de gemensamma utrymmena. Istället för att vi lever i harmoni min tonåring och jag och har trevliga stunder tillsammans som den familj vi är med goda middagar och rofyllda stunder, måste vi dra oss tillbaka från det offentliga rummet (man kan ju inte bråka och skrika bland folk) och lösa var dispyt, oftast med utegångsförbud som följd. Men nu ska vi inte gå in på detaljer, det är ju faktiskt en familjeangelägenhet och detta är inte Ricky Lake.

Mattias är lite mer, vad ska vi säga... stryktålig. Alltså inte det att jag slår honom, utan hans kropp bråkar inte så mycket med honom till foljd av yttre påfrestningar. Hans tonåring gör fint sina läxor och går snällt med på restaurang med resten av familjen utan att bråka och ställa till det. Det är mer harmoni i deras forhållande, mer väluppfostrat.
Mattias har haft en blåsa på foten och nyligen hade han en vagel i ögat i ca 45 minuter. Det har alltsa varit tufft för honom, stackaren.
Inte det att jag missunnar min älskling en god hälsa. Att jag inte vill att han skall må så bra han bara kan och att jag är glad att han slipper alla åkommor. Men. Det är liite irriterande att jag som spritar mina händer var tionde minut, endast äter till synes fräsch mat, borstar tänderna i flaskvatten och dricker betydligt mindre alkohol blir sjuk mest hela tiden. Medan han den där stollen äter skadedjur nersköljda med starköl, borstar tänderna i vad som helst, inte tvättar händerna innan måltider och dessutom äter precis vad och var som helst mår som en prima prins tycker jag är lite fusk. Kosmisk orättvisa om man så vill. En aning bara.

När man är ute och flänger så är det viktigt att man tar hand om sig själv, både fysiskt och psykiskt. Ett sätt att ta hand om sig är att gå på massage och oh boy, har vi blivit masserade. Vi började vart masserande i Kina. Kineser är inte milda, mjuka och lätta på handen som man lätt får för sig av deras lilla storlek, de tar i av bara helv***! Mattias lilla massös hoppade upp på honom och borjade vandra runt på hans rygg, även om hon var en plutt så är 50 kg rätt mkt att ha vandrandes på kroppen.
Vi har masserats i Vietnam, i Kambodja och nu även i Thailand. Det kostar som en öl gör på systemet och tanken på massage är sååå skön och såååklart förtjänar man det! Jag menar, det AR slitsamt att glassa omkring, ha kul och dricka öl. Och hårt arbete skall belönas.
I Kambodja blev vi masserade av blinda massörer vilket var en upplevelse. Det börjar med att massören tror att vi är fyra personer och sedan ska man försöka hålla sig för skratt när Mattias säger "See you later" och massören svarar "See you". Jag är inte sa fördomsfri som jag försöker vara och tyckte att det var lite jobbigt att ha en funktionshindrad man gnidandes på mina lemmar, nä massorer ska vara små, kvinnliga och helst se vad de gor. Jag blev även masserad av en ung pojke i Vietnam och det var rätt hemskt, jag kände mig som en av de gamla gubbarna som åkt till asien för lite lammkott, jag ville springa därifrån, men kunde inte med det heller. Det slutade med att jag gav honom 7 dollar i dricks som plåster på såren for att han behovt massera en gammal tant, typ dubbelt vad massagen kostade.
Jag har också fått en fish massage vilket innebär att man stoppar ner sina fossingar i ett kar med fiskar som börjar äta döda hudceller på ens fötter. Och nej. De dog inte. Däremot kittlades det helt galet mycket så jag kanske sparkade ihjäl någon liten stackare.

   

Jag måste också utfärda en varning for Thaimassage, det gör helt sjukt ont! De bänder, vrider, knakar och drar i en tills man tror att man har blivit förlamad eller i alla fall är på god väg att bli det. Det kan inte vara nyttigt att behandla kroppen som en grillad kyckling som skall bli delad.

Ni som är lagda åt ett visst håll kanske småflinandes undrar om det var något "happy ending" på någon av massagerna såsom myten säger om framforallt thailändska massager och svaret är nej. Det finns inga massager med ett happy ending för massager slutar alltid med att man betalar för dem och att ge bort pengar ar inte happy på något vis.

Vilket fall så Summasumarum: Vi mår alltså bra och skämmer bort oss lite väl mycket.

Nu åker vi snart till Indonesien och enligt uppgift ska det vara mindre lyx och mer hardcore där. Det är verkligen tur att jag har med mig en egen doktor.

Eftersom vi har tittat på nästan varenda tempel vi har kunnat hitta här i Siem Reap och i närheten bestämde vi oss för att åka och titta på ett tempel som inte är lika välbesökt och som dessutom ligger i ett intressant område, nämligen templet Preah Vihear.
Preah Vihear står på UNESCO:s världsarvslista och har varit föremål för långdragna strider mellan Kambodja och Thailand i området kring templet. Efter att FN beodrat vapenstillestånd och gett Kambodjanerna rätten till templet har det varit vapenvila sedan i juni och det är nu möjligt att besöka templet igen, även om det inte är helt lätt gjort.
För att ta sig till templet är man först tvungen att ta sig till Anlong Veng, en liten stad som ligger nära den thailändska gränsen och som var Röda Khmerernas sista fäste. Det sägs att det än idag finns Röda Khmer sympatisörer och att flera av de Röda Khmerer som lever idag håller till i detta område. Pol Pot levde sina sista dagar här innan han kremerades på en hög med däck och bråte år 1998.

För att ta oss till Preah Vihear hyrde vi en bil och en chauffor i Siem Reap då det inte gick några lokalbussar till Anlong Veng för tillfället. Bilresan till Anlong Veng tog ca 3 timmar och vägen dit var asfalterad så det gick utan problem. I Anlong Veng åkte vi för att titta på Ta Moks hus, ett av de sista ställen Röda Khmerernas toppskickt höll till innan de tvingades ut i djungeln för att sedan arresteras av myndigheterna. I Ta Moks hus hade militärer flyttat in och de visade oss runt i huset och pekade på saker. "Ta Mok kitchen, "Ta Mok Bathroom, "Ta Mok trench". Huset var ett till synes vanligt kambodjanskt hus med öppna rum och huset var byggt på stolpar. Men militarernas närvaro, skyttegravarna på sidorna av huset och de stålburar som militärerna hävdade att Ta Mok fängslat Pol Pot i gjorde att atmosfären var speciell, det var inget ställe man ville ha en picknick om man säger så.
Vi ville ta oss till den plats där Pol Pot kremerades, men vägen dit var avspärrad av militar då det var för nära den thailändska gränsen och den konflikt som råder, så vi hade ingen möjlighet att göra detta.

Från Anlong Veng var det ännu ett par timmars bilfärd till Preah Vihear, vägen dit var av grus och det var knappt vår lilla bil klarade av den. Vägen var avspärrad av militär, men vår chaufför stack åt dem små papperspresenter och de lät oss passera. Preah Vihear ligger längst uppe på ett berg och det ar omöjligt att köra dit med en vanligt bil så när vi kom fram till foten av berget fick vi hyra två lokala motorcykelkillar som körde oss uppfor berget för en handfull dollar. Skulle man få för sig att gå upp skulle det nog ta 2 timmar, minst. Vägen upp var lerig och galet brant vissa partier och man fick klamra sig fast på antingen motorcykeln eller kambodjanen. Jag höll krampaktigt i min chauffor och bad till gud att vi inte skulle ramla för någon hjälm hade man inte fått. Väl uppe fick man gå den sista biten och tillslut såg vi templet, eller i alla fall delar av det då den går i etapper upp längs berget. Ingången till templet är precis vid den thailändska gränsen och den naturliga vägen in ligger i Thailand så från det hållet vi kom kommer man fram till templet på sidan av det. Prah Vihear har en tilltalande arkitektur då tempeletapperna klättrar uppför berget och man ser bara nästa etapp och stengången dit vilket gör att man inte vet hur långt templet sträcker sig innan man har gått hela vägen upp. Längst upp kommer man till som en utsiktsplats där utsikten är fantastisk då man verkligen är på toppet av ett berg.
Vi var långt ifrån ensamma på berget då det var militärer överallt för templet fungerar som militärbas. En militär utsåg sig sjvlv till vår guide och gick med oss överallt och pekade på saker. Han visade alla de skotthal thailändarna gjort i templet och de kratrar som skulle komma från deras artilleri. Man såg i hans blick att thailändare inte stod högt i kurs.
På en bergstopp mittemot kunde man se den thailandska militärens bas och militärerna på vår sida satt och spanande. De hade byggt skyttegravar längs sidorna på och i templet och man förstod att konflikten är allt annat än glömd. Militärerna var inte synligt beväpnade men deras närvaro och de så färska skotthålen gjorde att man höll sig på sin kant även om militärerna var trevliga och ville ta kort på oss tillsammans med dem. Vi tillbringade ca 2 timmar uppe vid templet innan det var dags att åka nedåt igen. Åkturen nedför var en upplevelse som utklassade vägen uppför, för nu kände man verkligen hur brant det faktiskt var. Men vi kom ner säkert i två bitar, alltså i en bit var.

Preah Vihear i sig har svårt att mäta sig med sina släktingar runt Siem Reap om man skall mäta tempelprakt då det är ganska raserat och platt i utformningen, men dess läge uppe på berget gör det väldigt speciellt. Det känns som man var nära den gud till vilken ära det byggdes och utsikten över guds hela skapelse där från toppen gjorde det till en perfekt plats för religionsutovning. Man kan inte komma så mycket närmare himmlen.
När man står vid Preah Vihear kan man dock inte hjälpa att undra: är det verkligen värt de liv det har krävt? Det är ju faktiskt bara sten, även om det är gammal helig sten.

      

På vägen hem såg vi de skyltar med dödskallar som varnar för minor två meter från vägkanten, vad man än gör ska man absolut inte ge sig av från upptrampade stigar i dessa områden då Kambodja är ett av de mintätaste länderna i hela världen och detta det mest minerade området.

Det kommer bli enklare att besöka Preah Vihear då de håller på att bygga en väg upp till templet och militären kommer att dra sig tillbaka nar konfliken blossar över helt.

Imorgon åker vi till Bangkok och ska göra allt annat än att titta på tempel. Det ryktas att Bangkok är skådeplats för saker av det mer oheliga slaget och det ska vi väl inte vara sena med att tacka ja till...

Manga tempelbilder och annat skoj fran Kambodja i fotoalbumet.

Vi har nu tillbringat tre dagar med att utforska Angkors magiska tempel och jag måste säga att jag är hänförd.

En av de första personerna vi mötte här i Siem Reap var Tuktuk-föraren Boran. Han har kört oss runt överallt och tittat på tempel de här dagarna mot en billig penning.
Vi började med att åka till Angkor Wat när det fortfarande var mörkt ute. Klockan fem blev vi upphämtade vid hotellet och så bar det av mot templet. Man kunde ana det redan i mörkret och ju mer solen steg ju mer uppenbarade sig templet framför ögonen på oss tills det var helt synligt och man stod och blickade upp på det i dess fulla prakt. Angkor Wat är gigantiskt och man skulle kunna tillbringa en hel vecka därinne med att bara häpna över detaljerna och helheten. Det är så mycket att man knappt vet var man ska titta.

Men Angkor är även så mycket mer än bara Angkor Wat. Det ligger hur många tempel som helst runt i området att det inte ens går att räkna dem. Vi har sett så många vi bara har hunnit och orkat, men man kan inte hinna med alla på tre dagar, inte om man inte vill springa igenom dem. Jag ska inte rabbla en massa namn på tempel här, men Angkor Wat var inte det tempel som satte mest spår i oss, det var andra som fick fantasin att slå större volter, ögonen att spärras upp och viljan att börja utföra ritualer. Till exempel så har vi hittat Eldorado, eller i alla fall modellen för den, trappor rakt upp till himmlen, bara guldet och en aztek fattades.
En av de fantastiska sakerna med Angkor som gör det än mer speciellt är att man får klättra på och gå inne i tempeln. Vissa tempel är mer stängda och avgränsade medan en del är helt fria att härja kring i. Man får verkligen upptäcka dem på egen hand och det gör det så levande att besöka dem, man betraktar inte bara, man är där, delaktig och deltagande. Man går genom djungel och så ser man en ruin och runt nästa hörn ett jättetempel och det är bara att börja klättra eller krypa om man så vill. Hade det inte varit för alla japaner med kameror hade man på vissa ställen undrat om andra visste att det faktiskt låg ett tempel där. Djungeln hade nästan slukat en del tempel medan andra var restaurerade nästan helt och andra låg ute på öar i små sjöar, en väldig blandning och helt olika intryck.
De flesta templen ligger i ett område i anslutning till Angkor Wat, men de ligger också tempel runt åt andra håll och dessa tempel är minst lika fascinerade, en del av dem är också äldre än de inne på det stora området. Mattias uppskattade dessa extra mycket då han redan sett de flesta andra templen för elva år sedan och även att dessa är mer folktomma än de inne på det stora området.

      

Vi har nu tittat klart på Angkors tempel här för denna gång och ska snart lämna Siem Reap. Siem Reap är en ganska turistig men väldigt trevlig stad. Jag skulle gärna återvända hit då jag blivit helt kär i både kambodjanerna och Angkor. Och även Kambodja. Men framför allt Angkor. Magiska magiska Angkor.

Efter att nyligen ha sett Killing Fields och läst Pol Pots Leende väntar man sig att Phnom Penh ska vara ruinen efter en krigszon. Man väntar sig att se skäggiga journalister sittandes på hotellets restaurang med en cigg i mungipan skrivandes på sina skrivmaskiner om krigets fasor och Khmeernas framfart och rapportera hem till sina länder. Man väntar sig elande och fattigdom, prostituerade, vapen och anarki i ett krigshärjat land. Men Phnom Penh är inte riktigt så. Det är nästan inte alls så. Det är en fattig stad med mycket människor och mycket trafik, men inte helt olik de städer vi har sett i Vietnam och Kina. Kambodjanerna är dessutom mycket trevligare än både kineser och vietnameser, de har förstått att man kanske inte ska bita den turisthand som föder dem. Men det finns också en vild sida av Kambodja, även om vi inte riktigt har sett den. Man har en känsla eller en aning om att man kanske inte ska utmana sitt öde här, att saker och ting mäts i dollar och det som sker bakom stängda dörrar aldrig skulle tala att ske i dagsljus. Jag får känslan av att vilja titta mig over axeln även om man inte känner sig otrygg på något sätt. Det känns som om det fortfarande ar trasigt här. De vita gamla männen med de alldeles för unga flickorna vid sin sida vittnar om det, bland annat. Mycket är ljusskyggt här.

Kambodjas historia känner ni väl alla till och Killings Fields som vi besökte igår är en av de saker som berättar om den för oss. Idag besökte vi Toul Sleng. Båda dessa platser kan man inte riktigt ta in när man står där, det är som ett koncentrationsläger eller ett slagfält. För många som dog på alldeles för hemska sätt, alldeles för meningslost och där står man med sin kamera och har betalat 2 dollar i inträde för att beskåda resterna. Man kunde till och med röra vid dödskallarna eller tortyrredskapen om man ville. Utanför ingången till Killing Fields undrar jag vad den gamle mannen som saknar den ena handen och tigger om en dollar med den andra har sett och vad han egentligen tycker om den rödrutiga sjal jag köpte som souvenir. Man tar del av Kambodjas historia med en makaber fascinaton och en med en gnutta surrealism, för hur förhåller man sig till ett folkmord egentligen? Sightseeing till ett öppet sår, till utkanten av den mänskliga ondskan.
Inne på Touel Sleng satt en man vid ett bord med böcker. Det visade sig vara en av de sju personer som överlevde Toul Sleng som satt och sålde sin bok om sin tid där. Jag köpte ett exemplar och han signerade det med skakig hand. Jag log mot honom och böjde mitt huvud. Jag kom inte på något att säga och jag vågade inget fråga.

      

Trots Kambodjas förflutna och rikets nuvarande fattigdom lever Phnom Penh, det känns både levande och på gång, det ar rörelse överallt och folk ler och man kan roa sig med mycket, vilket vi gör. Igår var det dans på strandpromenaden och Happy hour varar från morgon till kväll.
Igår så, håll i hatten nu mormor, sköt vi även med AK47:or, vilket var en upplevelse. Så vi tänkte följa med dig Wille på vildsvinsjakt sen.

Imorgon lämnar vi Phnom Penh och beger oss till Siem Riep.

Hoppas allt ar bra med alla er darhemma! <3

Efter allt resande inom kontinenten har vi nu begett oss till kontinentens kant, till havet! En horisont och ett parasol senare så känner man sig uppfriskad och lite utvilad. Avstånden är lagom långa här, ett kryp till stranden, två till baren och lika många tillbaka hotellet. Uppfriskande och slappt. Vi har fräschat upp oss här, vi är inte lika smutsiga efter att ha lögat oss i det salta vattnet och skrubbat oss med den rispiga sanden. Vi var två smutsiga t-shirts som behövde tvättas, torkas och vikas ihop prydligt innan vi nu är åter redo att bäras ut i världen igen.

Aven om vi trivs utmärkt i detta varma klimat märks det att vi är nordbor. Man kan se det direkt om man tittar på oss. Det syns på färgen. Mattias har antagit en skär nyans, han liksom bara blev rosa trots att han har suttit i skuggan och muttrat om hudcancer mest hela tiden. Jag är mer mosaikfargad i en skala från vitfisk till julrött. Eller jag ångrar mig, vi ser inte ut som nordbor, vi ser ut som engelsman på solsemester. Engelskfärgade.

Nha Thrang är i alla fall en ganska sunkig badort med en strand, ett par billiga hotell nära stranden och tillhörande restauranger. Det skulle kunna vara i vilket land som helst, vilken strand som helst. I Nha Thrang finns såklart även den självklara hopen vietnameser som försöker komma åt ens pengar. Mig vill de måla naglarna på, massera eller sälja en frukt eller ett armband till. Mattias erbjuder de droger och horor. Måste vara något med våra auror där, hasch och mango liksom. Behovsanalys kanske. Vad vet jag.

Ikväll åker vi till Ho Chi Minh city. Nattbuss igen och oh vad jag längtar. Kan säga att om man har fobi för andra manniskors smutsiga fötter ska man hålla sig lååångt borta från nattbussar. They are everywhere. Och alldeles för nära ens ansikte för att man ska kunna ignorera dem. Om man inte håller för näsan och blundar vill säga. Men då kan man inte sova, om man håller för näsan. Min coopingstrategi är att jag stoppar huvudet under min sjal och hittar en bubbla av frid i mitt inre dit jag förflyttar mitt sinne, som en munk i helig meditation ungefär. Bort bort från det fysiska och äckliga till The Happy Place där det inte finns några fötter eller något annat äckligt folk kan tänkas göra på en buss. Bort bort från alla äckliga kroppsdelar och odörer. Antingen det eller att hoppa ur bussen i farten, göra en sån där filmrullning rakt ner i diket bort från alla fötter, skrikandes i panik blandad med kväljningar. Jag hatar nattbussar nästan lika mycket som jag ogillar fötter.

Ni eftersökte bilder på oss och självklart så lyder vi vara föräldrar... så här har ni oss vid ett vattenfall i Mongoliet. På den andra bilden ser ni mig och även den skaldjurstallrik vi slukade igår. (Vi åt den inte, utan vi slukade den. Viktig skillnad där).
Den tredje bilden är på Nha Thrang, som sagt, vilken strand som helst.

Kram på er alla!

P.S Klickar man pa bilderna blir de stora.

      

Nya Vietnambilder i fotoalbumet. En inte helt ovanlig dryck recenseras den har gangen i "Culinary Corner".