Eftersom vi har tittat på nästan varenda tempel vi har kunnat hitta här i Siem Reap och i närheten bestämde vi oss för att åka och titta på ett tempel som inte är lika välbesökt och som dessutom ligger i ett intressant område, nämligen templet Preah Vihear.
Preah Vihear står på UNESCO:s världsarvslista och har varit föremål för långdragna strider mellan Kambodja och Thailand i området kring templet. Efter att FN beodrat vapenstillestånd och gett Kambodjanerna rätten till templet har det varit vapenvila sedan i juni och det är nu möjligt att besöka templet igen, även om det inte är helt lätt gjort.
För att ta sig till templet är man först tvungen att ta sig till Anlong Veng, en liten stad som ligger nära den thailändska gränsen och som var Röda Khmerernas sista fäste. Det sägs att det än idag finns Röda Khmer sympatisörer och att flera av de Röda Khmerer som lever idag håller till i detta område. Pol Pot levde sina sista dagar här innan han kremerades på en hög med däck och bråte år 1998.

För att ta oss till Preah Vihear hyrde vi en bil och en chauffor i Siem Reap då det inte gick några lokalbussar till Anlong Veng för tillfället. Bilresan till Anlong Veng tog ca 3 timmar och vägen dit var asfalterad så det gick utan problem. I Anlong Veng åkte vi för att titta på Ta Moks hus, ett av de sista ställen Röda Khmerernas toppskickt höll till innan de tvingades ut i djungeln för att sedan arresteras av myndigheterna. I Ta Moks hus hade militärer flyttat in och de visade oss runt i huset och pekade på saker. "Ta Mok kitchen, "Ta Mok Bathroom, "Ta Mok trench". Huset var ett till synes vanligt kambodjanskt hus med öppna rum och huset var byggt på stolpar. Men militarernas närvaro, skyttegravarna på sidorna av huset och de stålburar som militärerna hävdade att Ta Mok fängslat Pol Pot i gjorde att atmosfären var speciell, det var inget ställe man ville ha en picknick om man säger så.
Vi ville ta oss till den plats där Pol Pot kremerades, men vägen dit var avspärrad av militar då det var för nära den thailändska gränsen och den konflikt som råder, så vi hade ingen möjlighet att göra detta.

Från Anlong Veng var det ännu ett par timmars bilfärd till Preah Vihear, vägen dit var av grus och det var knappt vår lilla bil klarade av den. Vägen var avspärrad av militär, men vår chaufför stack åt dem små papperspresenter och de lät oss passera. Preah Vihear ligger längst uppe på ett berg och det ar omöjligt att köra dit med en vanligt bil så när vi kom fram till foten av berget fick vi hyra två lokala motorcykelkillar som körde oss uppfor berget för en handfull dollar. Skulle man få för sig att gå upp skulle det nog ta 2 timmar, minst. Vägen upp var lerig och galet brant vissa partier och man fick klamra sig fast på antingen motorcykeln eller kambodjanen. Jag höll krampaktigt i min chauffor och bad till gud att vi inte skulle ramla för någon hjälm hade man inte fått. Väl uppe fick man gå den sista biten och tillslut såg vi templet, eller i alla fall delar av det då den går i etapper upp längs berget. Ingången till templet är precis vid den thailändska gränsen och den naturliga vägen in ligger i Thailand så från det hållet vi kom kommer man fram till templet på sidan av det. Prah Vihear har en tilltalande arkitektur då tempeletapperna klättrar uppför berget och man ser bara nästa etapp och stengången dit vilket gör att man inte vet hur långt templet sträcker sig innan man har gått hela vägen upp. Längst upp kommer man till som en utsiktsplats där utsikten är fantastisk då man verkligen är på toppet av ett berg.
Vi var långt ifrån ensamma på berget då det var militärer överallt för templet fungerar som militärbas. En militär utsåg sig sjvlv till vår guide och gick med oss överallt och pekade på saker. Han visade alla de skotthal thailändarna gjort i templet och de kratrar som skulle komma från deras artilleri. Man såg i hans blick att thailändare inte stod högt i kurs.
På en bergstopp mittemot kunde man se den thailandska militärens bas och militärerna på vår sida satt och spanande. De hade byggt skyttegravar längs sidorna på och i templet och man förstod att konflikten är allt annat än glömd. Militärerna var inte synligt beväpnade men deras närvaro och de så färska skotthålen gjorde att man höll sig på sin kant även om militärerna var trevliga och ville ta kort på oss tillsammans med dem. Vi tillbringade ca 2 timmar uppe vid templet innan det var dags att åka nedåt igen. Åkturen nedför var en upplevelse som utklassade vägen uppför, för nu kände man verkligen hur brant det faktiskt var. Men vi kom ner säkert i två bitar, alltså i en bit var.

Preah Vihear i sig har svårt att mäta sig med sina släktingar runt Siem Reap om man skall mäta tempelprakt då det är ganska raserat och platt i utformningen, men dess läge uppe på berget gör det väldigt speciellt. Det känns som man var nära den gud till vilken ära det byggdes och utsikten över guds hela skapelse där från toppen gjorde det till en perfekt plats för religionsutovning. Man kan inte komma så mycket närmare himmlen.
När man står vid Preah Vihear kan man dock inte hjälpa att undra: är det verkligen värt de liv det har krävt? Det är ju faktiskt bara sten, även om det är gammal helig sten.

      

På vägen hem såg vi de skyltar med dödskallar som varnar för minor två meter från vägkanten, vad man än gör ska man absolut inte ge sig av från upptrampade stigar i dessa områden då Kambodja är ett av de mintätaste länderna i hela världen och detta det mest minerade området.

Det kommer bli enklare att besöka Preah Vihear då de håller på att bygga en väg upp till templet och militären kommer att dra sig tillbaka nar konfliken blossar över helt.

Imorgon åker vi till Bangkok och ska göra allt annat än att titta på tempel. Det ryktas att Bangkok är skådeplats för saker av det mer oheliga slaget och det ska vi väl inte vara sena med att tacka ja till...

Manga tempelbilder och annat skoj fran Kambodja i fotoalbumet.