Efter att nyligen ha sett Killing Fields och läst Pol Pots Leende väntar man sig att Phnom Penh ska vara ruinen efter en krigszon. Man väntar sig att se skäggiga journalister sittandes på hotellets restaurang med en cigg i mungipan skrivandes på sina skrivmaskiner om krigets fasor och Khmeernas framfart och rapportera hem till sina länder. Man väntar sig elande och fattigdom, prostituerade, vapen och anarki i ett krigshärjat land. Men Phnom Penh är inte riktigt så. Det är nästan inte alls så. Det är en fattig stad med mycket människor och mycket trafik, men inte helt olik de städer vi har sett i Vietnam och Kina. Kambodjanerna är dessutom mycket trevligare än både kineser och vietnameser, de har förstått att man kanske inte ska bita den turisthand som föder dem. Men det finns också en vild sida av Kambodja, även om vi inte riktigt har sett den. Man har en känsla eller en aning om att man kanske inte ska utmana sitt öde här, att saker och ting mäts i dollar och det som sker bakom stängda dörrar aldrig skulle tala att ske i dagsljus. Jag får känslan av att vilja titta mig over axeln även om man inte känner sig otrygg på något sätt. Det känns som om det fortfarande ar trasigt här. De vita gamla männen med de alldeles för unga flickorna vid sin sida vittnar om det, bland annat. Mycket är ljusskyggt här.

Kambodjas historia känner ni väl alla till och Killings Fields som vi besökte igår är en av de saker som berättar om den för oss. Idag besökte vi Toul Sleng. Båda dessa platser kan man inte riktigt ta in när man står där, det är som ett koncentrationsläger eller ett slagfält. För många som dog på alldeles för hemska sätt, alldeles för meningslost och där står man med sin kamera och har betalat 2 dollar i inträde för att beskåda resterna. Man kunde till och med röra vid dödskallarna eller tortyrredskapen om man ville. Utanför ingången till Killing Fields undrar jag vad den gamle mannen som saknar den ena handen och tigger om en dollar med den andra har sett och vad han egentligen tycker om den rödrutiga sjal jag köpte som souvenir. Man tar del av Kambodjas historia med en makaber fascinaton och en med en gnutta surrealism, för hur förhåller man sig till ett folkmord egentligen? Sightseeing till ett öppet sår, till utkanten av den mänskliga ondskan.
Inne på Touel Sleng satt en man vid ett bord med böcker. Det visade sig vara en av de sju personer som överlevde Toul Sleng som satt och sålde sin bok om sin tid där. Jag köpte ett exemplar och han signerade det med skakig hand. Jag log mot honom och böjde mitt huvud. Jag kom inte på något att säga och jag vågade inget fråga.

      

Trots Kambodjas förflutna och rikets nuvarande fattigdom lever Phnom Penh, det känns både levande och på gång, det ar rörelse överallt och folk ler och man kan roa sig med mycket, vilket vi gör. Igår var det dans på strandpromenaden och Happy hour varar från morgon till kväll.
Igår så, håll i hatten nu mormor, sköt vi även med AK47:or, vilket var en upplevelse. Så vi tänkte följa med dig Wille på vildsvinsjakt sen.

Imorgon lämnar vi Phnom Penh och beger oss till Siem Riep.

Hoppas allt ar bra med alla er darhemma! <3