Vi har nu kommit tillbaka till Ulaan Baatar efter ett par dagar ute i vildmarken. Vi har rest tillsammans med ett annat par, Jody och Jamyang. Jody är amerikanska och Jamyang är från Tibet, de är gifta och bor Portland. De är väldigt trevliga och intressanta, Jamyang levde exempelvis som munk under en stor del av sitt liv.
Vi fyra hade hyrt en chaufför och hans minibuss av rysk modell. Den var helt fantastisk den bilen, den kom fram precis överallt, vilket behövdes då mongolerna lever efter Hannibals gamla ord; Aut viam inveniam aut faciam. I'll either find a way or make one. Vägar är något det är bristvara på här i landet och de vägar som finns är helt trasiga. Inget för åksjuka med andra ord. Bilen klarade även av en liten krock utan att vare sig den eller vi som satt i den fick minsta skråman. Däremot såg den lilla bilen som vi krockade med ut som ett dragspel.

Vi började vår lilla tur med ett besök i den gamla huvudstaden Karakohrin som var de gamla mongolernas högsäte. Där besökte vi ett av Mongolisets äldsta tempel och tittade på de få lämningar som finns kvar av den gamla staden. Mattias fann även Djingis Khans grav , vilket man kan tycka är ganska så imponernade gjort av honom.

Efter Karakohrin begav vi oss rakt ut på stäppen. Och då menar jag rakt ut. Inga vägar, inga skyltar och de enda hus som fanns var gers. överallt går det omkring hjordar med får, getter, kossar, yakar, hästar och alla andra djur som mongolerna har. När man kör far man hela tiden väja för och tuta på dessa djur som spatserar omkring helt planlöst även på de ställen där det finns vägar. The land without fences, står det på vår gamla Lonely Planet, och det är precis på pricken.

Ute i vildmarken har vi sett ett vattenfall, ridit kamel och häst (Mattias är numera cowboy), vi besökte en liten öken som ligger mitt ute i ingenstans ute på den vanliga stäppen, en liten Gobi. Vi har klättrat på kullar och berg och vi har vandrat i dalar och skogar. Vi har bott i gers hos nomadfamiljer och atit mat hos antingen dem eller på lokala restauranger. Toaletterna har bestått av hål i marken med varierande grad av insynsskydd. En kväll kunde vi dock inte använda var toalett då en skock med får och getter hade tagit den och området runt om i besittning.

Gillar man natur och vildmark så älskar man Mongoliet. Vilket i alla fall jag gör i det avseendet. Jag skulle hemskt gärna återvända hit och ge mig ut på hästryggen längre i både tid och rum. Jag saknar hästar. Varje nomadfamilj vi bodde hos hade en stor vakthund av modell varg utanför sitt ger. Hundarna accepterade som tur va oss och de blev riktigt gulliga när de fick en del av våra middagar, men när de satte igång med sitt vaktande ville man inte kaxa med dem, riktiga vilddjur. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att bo i ett ger med en hund och en häst utanför dörren och det enda man kan se är himmlen, bergen och stäppen.

Något som inte är lika imponerande med mongoliets vildmark är maten. Gillar man makaroner med potatis skulle man vara i himmlen. De få gånger vi fick kött var det mest fett. Kost för en mongolkung kanske, men inte för en redan ganska stadig västerlänning.
Vi fick även prova en kulinarisk sensation, Airag. Detta kan ni läsa mer om i Culinary Corner.

I morgon har vi en dag till i Ulaan Baatar och dagen efter det går tåget till Beijing som skall ta ungefär ett dygn om vi räknat rätt.

Hoppas ni har det bra alla där hemma och att ni har haft en rolig midsommar. Kramar

Hej hopp mina vänner,
här i Ulaan Baatar regnar det av bara helv... Det formligen öser ner och det har det gjort i ca 1,5 dygn. Avloppssystem verkar det inte finnas något, så man vadar fram på de översvämmade gatorna. Men det struntar vi i så gott det går och hoppas på bättre väder tills imorgon, för då skall vi bege oss längre in i landet och ut på lite äventyrligheter. Vi kommer att vara borta i upp mot en vecka, vi ska rida på lite olika djur, vandra längs lite olika sjöar, öknar, berg och lite sådant, allt beroende på väder och framkomlighet. Vi ska försöka se till att vi får sova i ger (deras hydd/tält/nomad-hus) och att vi får uppleva andra delar av Mongoliet utöver deras ganska så moderna huvudstad.
Hör ni inte av oss på mer än två veckor har vi nog gått vilse i någon öknen och återfås hos Kazakstanska gränsvakter mot beskrivning.
Och förresten Pappa, jag känner inte direkt någon släkttillhörighet med dessa människor, men jag lovar att jag ska känna efter lite mer när jag kommer ut till nomadfolken.

Irkutsk. Man hör ju bara på namnet... eller?
Vi, eller i alla fall jag, hade väntat oss något i betong, något grått som skulle kännas en aning deprimerande och vara fyllt med vodkaluktande tanter och ryska lantisar. Men Irkutsk var något helt annat. Det var en liten trevlig stad som hade ganska så europeiska drag och det var mer liv där på något vis, människorna var lite gladare kändes det som. Anledningen till att vi stannade i Irkutsk var Bajkalsjön, världens äldsta sjö. Det är ganska galet faktiskt; Bajkalsjön är världens äldsta och djupaste sjö med sina 30 miljoner år och med ett snittdjup på 744.4 meter. Den är större än Belgien och i den simmar varelser som endast finns där.
Vi hade lite otur här, vi denna sjö. När vi har skumpat dit i under en timme i en liten minibuss möts vi av dimma, dimma och än mer dimma. Man såg ett par meter ut från stranden. Vi vandrar runt lite i den by som ligger vid sjöns ena kant, Listyanka, men tröttnar snart då vi inser att dimman inte kommer att lätta och vi får ge oss tillbaka till Irkutsk.
Det fanns inte mycket att sysselsätta sig med i Irkutsk förutom att kika runt den lilla staden, äta olika konstigheter (kolla in Culinary Corner) och slappa tills tåget skulle gå igen, vilket var trevligt det också.

      

Fler Rysslandsbilder i fotoalbumet. Irkutskisk matrecension i "Culinary Corner".

Vi har nu tagit oss från Moskva via Irkutsk till Ulaan Baatar, Mongoliets huvudstad och en av de få ställen där man faktiskt får kalla alla for mongon.
Transsibiriska järnvagen var minsann en ganska speciell upplevelse. Man åker tåg. Länge. Väldigt länge. Från Moskva till Irkutsk tog det nästan 4 dygn och man sitter då mesta tiden i en liten kupe med totalt fyra bäddar. Vi hade dock turen att vara endast tre personer i varan de första dygnen. Det var vi två och så en kille i vår ålder, han var ryss, sa sig arbeta for KGB och han hade som kvällsritual att hälla i sig en tre liters ölflaska varje kväll med torkad fisk som tilltugg. Han vågade inte, eller mojligen ville han inte, prata med mig, den kvinnliga delen av sällskapet, utan han tilltalade endast Matt.
Sista kvällen kom en äldre man på tåget, han var ganska trevlig förutom detaljen att han satte sig i min säng, mer eller mindre på mina fötter for att äta frukost, när jag forfarande låg och sov. När jag vaknade helt yr och undrade vad sjutton han sysslade med sträckte han fram en apelsin och log med alla sin fyra tänder. Och vem kan bli arg då...?
Landskapet utanfor fönstret skiftade mellan skog, byar som såg ut som de skulle falla sönder när som helst och fält som sträckte sig så långt man kunde se och fantisera. Ryssland är otroligt vackert överallt där inte människan har lagt sin händer.

      

Andra delen av tågresan, mellan Irkutsk och Ulaan Baatar, var något mer påfrestande då tåget stod still väldigt länge vid både den ryska och den mongoliska gränsen. Saken var den att man var tvungen att vara på tåget mesta delen av tiden under stoppen och vi utlänningar fick ha gardinerna nerdragna vilket gjorde att ingen luft kom in i kupeerna då luftkonditionering inte fanns. Stekande sol, instängda i en plåtburk med massor av människor. Ni kan räkna själva. Vår rumskamrat denna gång bestod av en lärarinna i 60-års åldern. Hon log mest mot oss och gav oss broschyrer om hennes skola.

Maten på tåget bestod av antingen den man kunde bestalla i restaurangvagnen, som alla vettiga manniskor holl sin långt borta ifran. Eller så bestod den av det man kunde inhandla på perrongerna vilket var allt mellan himmel och jord som ryska gamla gummor hade ordnat hemma i sina kök och sedan vandrat iväg med ner till tågen. Vi höll oss till det tredje alternativet, de fantastiska små uppfinningarna som är de burkar med nudlar eller pulvermos man bara tillsatter kokande vatten i och, vips! Dinner is served. Enkelt, billigt och ganska så ätbart.

      

Transsibiriska ger en lite blandad känsla. Det var ofräscht (toaletterna ska vi inte ens tala om), varmt, ljudligt och trångt. Men det är ocksa ganska ballt och spannade, att ha åkt denna färd, som är så känd, lång och mytomspunnen. Jag tror det är en av de saker som gor sig bäst som minne. Jag har gjort det och jag minns att det var roligt och minnesvärt, men jag vill nog inte gora om det.
Vi har dock en liten bit kvar till Kina, på något dygn. Rena barnleken :)

Metron i St. Petersburg fungerade bra men den kändes inte direkt effektiv. Stationerna låg så djupt ned i marken att det tog lika lång tid att åka rulltrappa ner som det tog att ta sig med tåget mellan två stationer. Dessutom låg tunnelbanorna något underligt utplacerade. Tidsvinsten kunde ofta ifragasättas. Anledningen till att de låg så djupt var antingen att de skulle kunna användas som skyddsrum utifall krig alternativt beroode det på svårigheter med att bygga p.g.a. av alla floder och brist pa vettig berggrund.

Tunnelbanan i Moskva är helt utan motsvarighet. Jag tror aldrig att jag har sett så många linjer och så många stationer som sammankopplar ett storre område an Moskvas tunnelbanesystem. Det går verkligen att ta sig overallt. Moscow metro map. Den är oerhort effektiv. Vi har aldrig behovt vänta mer än två minuter på ett tåg och man skall tydligen aldrig behova vänta mer än tre. Tunnelbanetågen åker oerhort fort, ofta med oppna fonster. Pa vissa sträckor ar ljudvolymen så hog att verbal kommunikation helt omojliggors. De flesta ryssar loser detta genom att under farden forkovra sig i litteratur.
I slutet av varje rulltrappa som leder ned till stationerna finns ett litet, litet träbås där det sitter en babushka som via hogtalare snabbt ropar ut om någon skulle våga misskota sig under rulltrappsfärden.
Vid ingången till stationerna finns slussar dar man skall lagga i sin token eller visa sitt magnetkort for att få åka med. Det finurliga med dessa slussar är att de hela tiden är oppna och stängs inte forrän man forsoker ta sig igenom utan att betala. Då flyger det snabbt ut två stålarmar som i snabb och hård takt hamrar på ens lår. Min nya kamera som vid tillfallet lag skyddad i min byxficka var ytterst nara att avlida under en sådan behandling då jag av misstag forsokte ta mig igenom en saden sluss.

Stationerna i Moskva ar ju aven kande for att vara mycket vackra.

         

F.ö. verkar kommentarfunktionen pa bloggen varit undermanlig men skall nu forhoppningsvis vara i battre skick.

Москва́.
Efter en väldigt bekväm tågresa som gick alldeles lagom fort (4,5 tim) har vi landat i Storstaden Moskva. På tågstationen möttes man av allsköns alkisar, tiggare och jäktade resenärer, det började likna den bild av Ryssland man hade innan man kom hit.

Moskva är större än St Petersburg och det märks. Husen är högre och människorna bade mer hjälpsamma, otrevliga, berusade, rikare och fattigare. Det ryms mer här, helt enkelt. Ryssar är rätt roliga. De flesta mannen är fula som stryk, luktar illa och dricker ständigt ol. Kvinnorna är pinnsmala, väldigt tillfixade, de går runt i SKYhöga klackar och är ganska så vackra. Lite orättvist kan man tycka.

Idag har vi varit på en marknad är de sålde allt fran antikviteter till det nyaste krimskramset. Eftersom vi maste bara vara väskor sa handlade vi knappt något, men det ar alltid kul att titta. I anslutning till marknaden fanns ett vodkamuseum vi kikade in i. Där fick vi prova den ryska varianten av en tequilashot, man fick en shot vodka och istället for en citron fick man bita i en saltgurka. Rätt så gott faktiskt. Ni far prova!
Efter detta begav vi oss in till Roda Torget och beundrade St Basil's cathedral. Den var mindre än vad det ser ut på bilder, men minst lika vacker. Vi gick sedan runt Kremls mur och runt i de gamla kvarteren, bla var vi in i GUM, Den Sovjetiska gamla supermarketen. Idag är den fylld med Dior, Gucci och andra kapitalistiskt heliga marken. Man kan undra vad de gamla kommunisterna skulle tanka om de såg detta, att deras statliga affär overgått till att stå for allt de forsokte bekämpa.

Imorgon ska vi ta oss an Kreml, på insidan och även forsöka hitta Lenins Tomb. Den gamle ska tydligen ligga uppstoppad nanstans.

         

Tva ryska matratter resenceras i "Culinary Corner".

Kram pa er därhemma!

Spatsiba?
Då var vi framme i St Petersburg, De smutsiga stenarnas stad som man skulle kunna kalla den. Resan hit gick smidigt, dock ar det en aning svårt att hitta i denna stad da det fåtal skyltar som finns alla är pa ryska och knappt en själ talar engelska. Men vi gissar oss fram och det går alldeles utmärkt.

St. Petersburg är en lite underlig stad, överallt ligger det gigantiska stenhus, palats och kyrkor som alla visar på ett land med makt, stolthet och ståtlighet, men människorna däremot visar inget av detta, de är rätt grå och utstrålar allt annat än makt och storhet. The Glory days are over, ungefär.

Vi har hittills hunnit med Hermitaget, Nevsky Prospect (deras otroligt långa huvudgata) och vandring runt i staden. Idag står mer vandring och möjligen en tur pa floden Neva pa schemat.
Imorgon tar vi tåget till Moskva.
Mobilen vill inte fungera här, sa förvänta er inga sms :)
Kram på er!