Vi har nu tagit oss från Moskva via Irkutsk till Ulaan Baatar, Mongoliets huvudstad och en av de få ställen där man faktiskt får kalla alla for mongon.
Transsibiriska järnvagen var minsann en ganska speciell upplevelse. Man åker tåg. Länge. Väldigt länge. Från Moskva till Irkutsk tog det nästan 4 dygn och man sitter då mesta tiden i en liten kupe med totalt fyra bäddar. Vi hade dock turen att vara endast tre personer i varan de första dygnen. Det var vi två och så en kille i vår ålder, han var ryss, sa sig arbeta for KGB och han hade som kvällsritual att hälla i sig en tre liters ölflaska varje kväll med torkad fisk som tilltugg. Han vågade inte, eller mojligen ville han inte, prata med mig, den kvinnliga delen av sällskapet, utan han tilltalade endast Matt.
Sista kvällen kom en äldre man på tåget, han var ganska trevlig förutom detaljen att han satte sig i min säng, mer eller mindre på mina fötter for att äta frukost, när jag forfarande låg och sov. När jag vaknade helt yr och undrade vad sjutton han sysslade med sträckte han fram en apelsin och log med alla sin fyra tänder. Och vem kan bli arg då...?
Landskapet utanfor fönstret skiftade mellan skog, byar som såg ut som de skulle falla sönder när som helst och fält som sträckte sig så långt man kunde se och fantisera. Ryssland är otroligt vackert överallt där inte människan har lagt sin händer.

      

Andra delen av tågresan, mellan Irkutsk och Ulaan Baatar, var något mer påfrestande då tåget stod still väldigt länge vid både den ryska och den mongoliska gränsen. Saken var den att man var tvungen att vara på tåget mesta delen av tiden under stoppen och vi utlänningar fick ha gardinerna nerdragna vilket gjorde att ingen luft kom in i kupeerna då luftkonditionering inte fanns. Stekande sol, instängda i en plåtburk med massor av människor. Ni kan räkna själva. Vår rumskamrat denna gång bestod av en lärarinna i 60-års åldern. Hon log mest mot oss och gav oss broschyrer om hennes skola.

Maten på tåget bestod av antingen den man kunde bestalla i restaurangvagnen, som alla vettiga manniskor holl sin långt borta ifran. Eller så bestod den av det man kunde inhandla på perrongerna vilket var allt mellan himmel och jord som ryska gamla gummor hade ordnat hemma i sina kök och sedan vandrat iväg med ner till tågen. Vi höll oss till det tredje alternativet, de fantastiska små uppfinningarna som är de burkar med nudlar eller pulvermos man bara tillsatter kokande vatten i och, vips! Dinner is served. Enkelt, billigt och ganska så ätbart.

      

Transsibiriska ger en lite blandad känsla. Det var ofräscht (toaletterna ska vi inte ens tala om), varmt, ljudligt och trångt. Men det är ocksa ganska ballt och spannade, att ha åkt denna färd, som är så känd, lång och mytomspunnen. Jag tror det är en av de saker som gor sig bäst som minne. Jag har gjort det och jag minns att det var roligt och minnesvärt, men jag vill nog inte gora om det.
Vi har dock en liten bit kvar till Kina, på något dygn. Rena barnleken :)