Vi har nu kommit tillbaka till Ulaan Baatar efter ett par dagar ute i vildmarken. Vi har rest tillsammans med ett annat par, Jody och Jamyang. Jody är amerikanska och Jamyang är från Tibet, de är gifta och bor Portland. De är väldigt trevliga och intressanta, Jamyang levde exempelvis som munk under en stor del av sitt liv.
Vi fyra hade hyrt en chaufför och hans minibuss av rysk modell. Den var helt fantastisk den bilen, den kom fram precis överallt, vilket behövdes då mongolerna lever efter Hannibals gamla ord; Aut viam inveniam aut faciam. I'll either find a way or make one. Vägar är något det är bristvara på här i landet och de vägar som finns är helt trasiga. Inget för åksjuka med andra ord. Bilen klarade även av en liten krock utan att vare sig den eller vi som satt i den fick minsta skråman. Däremot såg den lilla bilen som vi krockade med ut som ett dragspel.

Vi började vår lilla tur med ett besök i den gamla huvudstaden Karakohrin som var de gamla mongolernas högsäte. Där besökte vi ett av Mongolisets äldsta tempel och tittade på de få lämningar som finns kvar av den gamla staden. Mattias fann även Djingis Khans grav , vilket man kan tycka är ganska så imponernade gjort av honom.

Efter Karakohrin begav vi oss rakt ut på stäppen. Och då menar jag rakt ut. Inga vägar, inga skyltar och de enda hus som fanns var gers. överallt går det omkring hjordar med får, getter, kossar, yakar, hästar och alla andra djur som mongolerna har. När man kör far man hela tiden väja för och tuta på dessa djur som spatserar omkring helt planlöst även på de ställen där det finns vägar. The land without fences, står det på vår gamla Lonely Planet, och det är precis på pricken.

Ute i vildmarken har vi sett ett vattenfall, ridit kamel och häst (Mattias är numera cowboy), vi besökte en liten öken som ligger mitt ute i ingenstans ute på den vanliga stäppen, en liten Gobi. Vi har klättrat på kullar och berg och vi har vandrat i dalar och skogar. Vi har bott i gers hos nomadfamiljer och atit mat hos antingen dem eller på lokala restauranger. Toaletterna har bestått av hål i marken med varierande grad av insynsskydd. En kväll kunde vi dock inte använda var toalett då en skock med får och getter hade tagit den och området runt om i besittning.

Gillar man natur och vildmark så älskar man Mongoliet. Vilket i alla fall jag gör i det avseendet. Jag skulle hemskt gärna återvända hit och ge mig ut på hästryggen längre i både tid och rum. Jag saknar hästar. Varje nomadfamilj vi bodde hos hade en stor vakthund av modell varg utanför sitt ger. Hundarna accepterade som tur va oss och de blev riktigt gulliga när de fick en del av våra middagar, men när de satte igång med sitt vaktande ville man inte kaxa med dem, riktiga vilddjur. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att bo i ett ger med en hund och en häst utanför dörren och det enda man kan se är himmlen, bergen och stäppen.

Något som inte är lika imponerande med mongoliets vildmark är maten. Gillar man makaroner med potatis skulle man vara i himmlen. De få gånger vi fick kött var det mest fett. Kost för en mongolkung kanske, men inte för en redan ganska stadig västerlänning.
Vi fick även prova en kulinarisk sensation, Airag. Detta kan ni läsa mer om i Culinary Corner.

I morgon har vi en dag till i Ulaan Baatar och dagen efter det går tåget till Beijing som skall ta ungefär ett dygn om vi räknat rätt.

Hoppas ni har det bra alla där hemma och att ni har haft en rolig midsommar. Kramar