Sju månader, fem världsdelar, sexton länder och många fler städer senare befinner vi oss på resans sista anhalt; Natal.
Natal är en charterort där främst Brazilianare spenderar sina lediga dagar på stranden.
Konstigt nog är det ingen vacker ort. Husen ser ut som man kan tänka sig att Miami såg ut år 1975 och det vilar något förfallet över staden. Det är lite för mycket skräp längs gatorna och lite för många ödetomter för att man kan kalla det trivsamt.
Men stränderna är fantastiska med ett alldeles lagom varmt hav som kastar in alldeles lagom stora vågor på en, här går dagens timmar långsamt förbi under solen. Det finns gott om strandstolar att hyra och man behöver inte mer än att fånga en försäljares blick för att få en kyld kokosnöt eller en Capirinha i handen.
Med andra ord kan man säga att det inte direkt går någon nöd på oss dessa sista dagar.

Dessa sju månader har flugit förbi och när man tänker tillbaka kan jag inte fatta att vi har lyckats ta oss hela denna vägen. Så många mil, så många timmar. Eller att vi har gjort allt det vi har upplevt.
Det är med motvilliga steg vi kommer att gå ombord på planet för att landa i ett januarikallt Sverige där vardagens plikter och livets realiteter väntar, för ärligt talat så lockar det inte alls.

The World tour is over.

Corripe Cervisiam, mina vänner. Och tack alla ni som har följt oss.

Amazonfloden börjar någonstans långt inne i djunglerna i tusentals småfloder som tillsammans bildar denna jätteflod. Men därifrån kan man inte börja åka på den, utan man får börja i den pyttelilla gränsstaden Tabatinga.

I fyra dagar och tre nätter befann vi oss på den lilla flodbåten Voyager III. Detta lilla skepp hade sina glansdagar, gissningsvis, någongång på 70-talet och vid första anblick tvivlade man en aning på dess sjöduglighet, men flöt gjorde den även om den inte direkt var en fröjd för ögat.

      

På båten finns inte så mycket att göra. Man tittar ut på en utsikt som består av en lerig flod och en grön strandkant med träd. Mil efter mil, timme efter timme.
Man sover i hängmattor. Det tar lite tid att vänja sig att sova i en hängmatta, för ligger man rakt i dem, som en ostbåge om ni förstår, så ligger ens fötter en bit upp och man får kramp i vaderna efter ett tag. Utan man lär sig att ligga på snedden i mattan, så att man ligger horisontellt. Då är det faktiskt ganska så bekvämt och helt sovdugligt.
Däcket där alla ligger i sina hängmattor såg ut som en kokong-koloni med färgglada puppor. Det var helt vansinnig hur många hängmattor det gick att få in. Man låg under, över, bakom och bredvid människor i alla vinklar och nivåer. Jag låg inklämd mellan Mattias och en barnfamilj som bla. bestod av en 6 måns bebis som stirrade med en förfärad min på mitt bleka ansikte och vars morfar låg bredvid mig med sina lurviga fötter alldeles för nära. Gång på gång tittade jag upp från min bok och fann en gul nagel omgiven av svart lurv en decimeter från mitt ansikte. Eftersom det kan uppfattas som oartigt att skrika hysteriskt och slåss fick jag snabbt vända på mig, blunda och tänka lyckliga tankar.
Och det var inte bara fötter som kunde få en att vilja hoppa över bord.
Insekterna.
Stora som knutna nävar krälade det omkring svarta skalbaggar över hela båten. Man kunde vakna av att något bet en, eller kröp på en och när man kände efter trodde man det var en sköldpadda som letat sig upp på däck.
Vidriga odjurs kräk. Överallt surrade, kröp eller flög dem. And you cant hide.

Men det har minsann varit en upplevelse att glida fram längs denna mytomspunna flod och se delfiner leka i vattnet. Små byar mitt ute i ingenstans och fantasins lek om vad som gömde sig inne i djungeln. Stort, blött och mäktigt.
Aaaamazonfloden.

      

Vi kom fram till Manaus som är en miljonstad som ligger nästan helt isolerat i djungel. Det finns knappt några vägar harifrån och inga alls söder ut i landet. Vi hade tänkt att vi skulle fortsätta vår resa längs floden hela vägen till Belem, men lite otur, julfirande brasilianare och 101 andra saker gjorde att vi helt fick tänka om och boka ett flyg härifran direkt till Natal. Denna flygbiljett hade ungefär samma inverkan på vår budget som en kanonkula skulle ha på en vinthund och vi får tillbringa julafton med bland annat en fyra timmars mellanladdning, i Sao Paolo. Jag vet inte hur insatta ni är i Brasiliens geografi, men att mellanlanda i Sao Paolo för att ta sig till Natal är som att mellanlanda på Island för att åka till Moskva. Helt dumt, alltså.
Men har man inga val får man ta det val man har, eller vad man ska säga.
Ibland skiter det sig liksom lite grann, men det är inget man ska hänga alltfor mycket läpp över.

Idag har vi firat Mattias med glass till frukost och annat födelsedagsaktigt. Vi ska fortsatta dagen med lite flodfisk och capirinha eller vad nu min medelålders lilla älskling behagar.

Vi hoppas att ni alla får en alldeles underbar jul därhemma och att ni sparar lite julmat till oss!

Colombiabilder finns nu upplagda i fotoalbumet.

För att ta sig till Ciudad Perdida får man börja med att åka bil ca. 2 timmar utanför Santa Marta. Därefter får man byta fordon till en fyrhjulsdriven bil och bege sig ut på en helt absurd väg, bara den åkturen är en saga för sig.
Man kommer sen fram till den lilla byn Machete och därifrån får man sedan vandra.

Det tog fem dagar att ta sig fram och tillbaka och nu i efterhand är jag förvånad (och tacksam) att ingen av oss dog på vägen, eller ens bröt ett ben.
Man är blöt precis hela tiden, antingen av blod, svett, tårar eller regn, flod eller lervatten. Redan efter första dagen var skorna helt genomblöta och det var bara att trampa på i dem de resterande fyra dagarna, för inget torkar ute i regnskogen.
Myggen fullkomligt äter upp en och trots massiva mängder insektsmedel är det en kamp man inte kan vinna.
Vägen går brant uppför och brant nedför och var de inte sten så var det lera. Vi har fått krypa på alla fyra i leriga sluttningar, vi har hasat oss fram på våta stenhällar i vattenfall, vi har åkt någon form av linbana över en forsande flod. Vi har vandrat genom floder upp till midjan och när regnet börjar falla, vilket det gör varje dag, förvandlas stigarna till leriga vattenfall.
Vi har gått i mörker och vi har ramlat. Vi har krälat, hoppat och balanserat. Allt detta med all packing på ryggen.
Maten har varit dålig och vattnet har varit smutsigt. Jag har ramlat i en flod, gått in i en stock och blivit puttad in i buskarna av en åsna, men inget gav några större skador.
Skavsaren däremot är inte att leka med och fötterna gör så ont att man inte vill stå upp.
Det har varit rent överjävligt. Det har gjort så ont och det har varit bitvis otäckt, för vissa delar av trekken har varit rent farliga.

      

Men vi har också fått se helt fantastiska saker.
Ciudad Perdida är ca 1000 är gammal och används fortfarande som en helig plats av indianstammarna som bor i området. Dessa indianer har valt att leva på traditionellt vis och många av dem kommer aldrig ner från bergen och en del har aldrig varit inne i civilisationen. När man vandrar och möter någon av dessa indianer är det som om man har kastats in i en annan värld, långt bak i tiden. Unika, uråldriga, vilda.
Ett minne som kommer finns med mig resten av livet är när jag kommer ut ur regnskogen och upp på en äng med högt gräs. Dimman ligger tät och jag ser inte långt framför mig. Jag tror att jag är helt ensam, men så hör jag ett barn skratta och ut ur dimman uppenbarar sig tre indianbarn som tittar på mig. Som spöklika, uråldriga väsen står de där och betraktar mig med dimman bakom och runt sig. En helt fantastisk syn som känns som om jag har drömt den.
Indianerna tycker inte om strömmen med turister som går genom deras mark och besöker deras heliga stad och man får inte ta kort på dem. En turist tog kort på en indianpojke fast att han sa nej, och då tog han fram slangbellan och sköt han henne med en nöt i huvudet. Även om man försöker visa respekt för indianfolken så känns det som om man inkräktar på deras område.

      

Naturen är fantastiskt och vi har sett otaliga djur, bla. gigantiska spindlar, vi har klappat en död orm (hur ofta får man chans att klappa en giftorm?) och vi har haft papegojornas sång som bakgrundsmusik. Djungeln är vacker och brutal och när man befinner sig i dess grepp är man inte mer än en myra som bara kan hoppas på att de högre makterna skall vara på ens sida.

Själva Ciudad Perdida är bara ruiner numera, men ruinerna är ganska stora och ligger gömda bland träden. Sista biten upp till staden består av 1200 smala, hala små trappsteg, så man är rätt glad när man kommit upp. Väl uppe i ruinen kan man ta sig uppför i dess platåer och var man än tittar hittar man någon ny del att utforska. Ovanför Ciudad Perdida har militären en utpost och när vi kom dit kom de fram och frågade om vi hade någon läkare med oss. Det hade vi, två till och med. En av militärerna hade haft av en bit av ett finger, så Mattias och den andra fick försöka laga honom bäst de kunde.

      

Detta har varit ett riktigt äventyr och vi har varit så djupt inne och i djungeln att jag bitvis tvivlade på att vi någonsin skulle komma ur den.
Det har varit vidrigt och fantastiskt och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att göra om det.

Vi är (fortfarande) kvar i den lilla fiskebyn Taganga där det inte finns något mer att göra än att bara ta det väldigt, väldigt lugnt. Taganga ligger strax utanför staden Santa Marta som är en turistort för främst den inhemska befolkningen. Taganga är en sömnig liten ort som av någon oförklarlig anledning har blivit mycket populär bland backpackers och andra resanden. Vi kan inte riktigt förstå vad det är som lockar alla, men vi är rätt nöjda med tempot här och har i princip bara förflyttat oss mellan hängmattan, baren och sängen de senaste dagarna.

      

Men det ska bli ändrig på detta dekadenta slapperi alldeles snart då vi ska bege oss ut på en djungelvandring i fem dagar. Vi ska ta oss till Ciudad Perdida - den försvunna staden.
Det finns bara ett enda sätt att ta sig dit och det är att strap on the walking boots och vandra igenom djungeln.
Det är väldigt varmt och fuktigt här och myggen tar alla chanser de får att ta en mumsbit av en. Vägen kommer att gå djupt in i djungeln och man måste ta sig över vattendrag som räcker en upp till midjan och sömnen kommer vi att få inhämta hängandes i hängmattor med djungelns alla nattljud som kuliss.
Det är alltså ingen söndagspromenad vi ska ut på.
Detta ska bli sådar oförskämt skoj (hoppas jag) och förmodligen extremt svettigt. Men jag är galet pepp på det, som en galopphäst innan startsignalen går och luckorna öppnas, trampandes på stället med näsborrarna fladdrandes och musklerna på spänn.

Vi ska förflytta oss in till Santa Marta innan vi ger oss iväg för att fylla på med vattenreningstabletter, myggmedel och annat smått och gott som kan öka vara överlevnadschanser där ute i vildmarken.

Hasta luego, mina vänner.

Colombia styrdes länge av olika narkotikakarteller och paramilitärer vilket har gjort att det är inte alltför lång tid sedan landet inte gick att besöka, i alla fall inte att resa runt i. FARC och Medellinkartellen är väl de kändaste av dessa grupper, kanske för att de var (är) de mest brutala. Detta gör att delar av Colombia fortfarande är rätt o-turistiga och oexploaterade. Colombia har ett fantastiskt klimat och den karibiska kusten är ett paradis för dykare, solbadare och annat löst folk. Så turismen har kickat igång och är på framfart.

Men i Colombia är det inte bara solen som kan locka.
Staden Medellin var hemort för Medellinkartellen med Pablo Escobar som ledare och ansiktet utåt. Han har blivit en ikon för kokainhandel världen över och är en av världens mest kända kriminella personer. Det var på 1980-talet Pablo Escobar i praktiken blev en av de mäktigaste männen i Colombia och han styrde sin kartell med järnhand. Medellinkartellen låg i strid med Calikartellen och detta i ett nästan fullskaligt krig. I början av 1990-talet var den troligaste dödsorsaken för en man i Medellin var att bli skjuten. Medellin var en krigszon där ett människoliv inte var mer värt än kulan som skulle släcka det.

      

Pablo Escobar spökar fortfarande i Medellin nästan 20 år efter sin död och självklart kan man ta en guidad Pablo-tour när man är där.
Man åker runt i en liten buss och tittar på byggnader Pablo Escobar bodde i, som han byggde eller arbetade i. Man tittar på det lilla huset där han gömde sig sina sista dagar och där han slutligen fick kasta in handduken i ett kulregn på ett terasstak.
Man avslutar turen med att besöka hans grav. Det är inne bland Medellins ungdomar att gå till hans grav och snorta kokain från hans gravsten. En ganska absurd form av hyllning.
Vår gudie berättade att när hon växte upp gick ingen ut på restauranger och sådana saker pga. rädslan att hamna i korselden. Hon berättade att när de lekte på skolgården brukade de skoja om stadens våld. "Vad önskar sig Escobars dotter i julklapp?" "En barbie-bilbomb."
Pablo Escobar satte inte bara sin prägel på den världsomspännande kokainhandeln, Colombia som nation och blev the poster-boy för organiserat våld världen över. Han förändrade också Colombias fauna på så sätt av att han lät köpa in flodhästar som sedan släpptes ut och förökade sig i det vilda.

Det sägs att Medellin skall vara nästan helt säkert att resa i idag, men vi köper inte riktigt det. För det är inte mer än 10 år sedan staden inte gick att besöka och de personer som fanns där då, finns där nu. Inget kan förandras så fort och trampar man utanför de finare områdena skall man vara väldigt försiktig.
Men att Colombia har varit detta laglösa land är svårt att tro när man åker runt där idag. Visst ser man fattigdom och ordet "kokain" syns och hörs mer än vad det gör i andra länder. Men det är väl inte så konstigt med tanke på att Colombia är den största producenten av kokain i världen idag. Colombianerna är trevliga och det känns minst lika säkert som i andra länder här i sydamerika.

Efter vårt besök i kokain-huvudstaden begav vi oss till Cartagena. Där spöregnade det i två dagar plus att vi bodde på ett hotell där vi hade en tv med en kanal som visade amerikanska komediserier 24/7. Vi fick även en inneboende på vårt rum i form av en extremt fet katt. Det blev lite mer The Big Bang Theory och Friends för min och kattens del än vad det blev att titta på gamla byggnader och sånt tillsammans med Mattias. Men jag menar, tv är ju också en del av landets kultur och vem kan mostå sällskapet av en kurrande hårboll.

      

När Mattias hade tröttnat på Cartagena och jag inte fick titta mer på tv så begav vi oss några mil upp längs kusten till Santa Marta och den lilla fiskebyn Taganga. Här är det 32 grader i skuggan, mangosarna är mogna, hundarna söta och ölen är välkyld. Med andra ord så vi trivs rätt bra här för tillfället och har inga direkta planer på att förflytta oss inom det närmaste.