Vi har i vilket fall besökt Lenin, Mao och Ho Chi Minhs viloplatser. Mausoleumen följer alla i samma stil, de är alla gratis, bara öppna några timmar på förmiddagen, man får inte ha med sig något in såsom väskor, kameror eller mobiler. Väl inne får man bara lugnt gå förbi den inglasade kistan med kroppen, inte stanna, bara sakta gå på behörigt avstånd. Avståndet till kistan är så pass nära att man ser vem det är, men inte så nära att man kan få en god bild av personen i kistan. Alla tre är tungt bevakade av ännu tyngre beväpnade vakter, så man kan absolut inte stjäla Lenin om man skulle vilja det. Mausoleumen ligger alla på statliga och ståtliga platser, Lenin på Röda torget vi Kremls mur, Mao på Himmelska fridens torg och Ho Chi Minh i en stor park i centrala Hanoi byggd till hans ära. Köerna för att komma in är långa, kön till Mao var inte ens en kö, det var en ringlande myriad av människor, så lång att begreppet kö inte räcker till. Kineserna var även de som verkade mest tagna av det hela, en gammal dam bakom mig i kön brast i gråt vid synen av sin forna ledare. Hon var gammal nog att ha levt under hans röda vanvett och jag hade lust att fråga om det var av sorg, förbannelse eller hat hon grät, om det var tårar för att han är död eller för att han en gång levde.

När man besöker dessa mausoleum dyker en rad frågor upp i ens sinne.
Varför, i hela fridens namn, varför inte begrava? är detta verkligen värdigt?
Vad har de gjort med liket för att det inte skall ruttna?
Varför besöker befolkningen sina döda ledare? Ho Chi Minh och Lenin, visst, stora ledare som faktiskt gjorde saker för sitt land. Men Mao? Det kan väl inte vara av respekt, eller?

Hattrick blev det och när någon i framtiden nämner exempelvis Lenin så kan vi säga "Honom har jag träffat".





P.S Det ar inte vi som har tagit bilderna.